Dagens lapp – hur jag upplever könsorgan

Kukens estetik. Många säger att de ser konstiga ut. jag har aldrig hört någon beskriva en kuk eller pung som någonting vackert. Jag är övertygad om att vi endast tycker det för att de ”ska”, och brukar, hållas gömda. Om din fot vore din kuk skulle du nog anse den minst lika märklig.

Trots det finns det vissa riktlinjer för hur ett åtminstone acceptabelt och icke-skrattretande manligt könsorgan ska se ut. Alla dessa pekar på att vi uppskattar samma attribut som vi gör när vi bedömer ett ansikte: symmetri. Rakt skaft och jämna kulor. Jämn tjocklek från rot till topp med en proportionerlig utbuktning av ollonet. Om jag rätt och slätt tittar på kukbilder faller jag nog in i denna allmänna åsiktsgrupp i vad jag finner attraktivt. Och ja, det händer att jag klickar mig igenom ett antal bilder på organ som enbart kan (eller borde?) tillhöra män, är det så konstigt att googla ”cock” lite då och då trots att sökresultaten ofta är tvivelaktiga?

Jag är djupt fascinerad av alla typer av synintryck. När man befinner sig på i princip samma fåtaliga platser i vardagen så är det åtminstone en sak som ändras: människorna. ”Lisa” är bra nog att hålla Lisas vandrande blick under kontroll vilket gör att jag smidigt kan iaktta händer, nackar, armar (tack gode gud för våren) och vad nu mina medmänniskor väljer att visa upp dagen till ära. Jag har inga begränsningar utan tittar gladeligen på vem som helst även om blicken kanske vilar något längre på personer jag finner extra intressanta.

Nudiststränder är ultimata (och då har jag inte ens besökt en för att jag är feg…) av den enkla anledningen att jag inte behöver fundera på hur mäns kukar ser ut. Det är i alla fall min initiala tanke. Tills jag inser att denna eviga fascination behöver mer. Jag vill se en i alla vinklar, i alla stadier av upphetsning. Se, känna, dofta, smaka.
Det handlar inte om hur påtagligt estetiskt korrekt den är utan hur jävla enormt fantastisk hela upplevelsen är. Mina neandertalartankar utbyts mot det som borde styra mitt liv och morgonrutiner och jag känner mig plötsligt förtappad. Kukar finns överallt och är i det stora hela väldigt obetydliga. Jag skulle kunna lägga min energi och påstådda intellektuella kapacitet på att göra något vettigt istället för att idolisera penisar.

Sedan kommer tåget och jag förstår det bisarra i att stå på perrongen i min blåa klänning och vara helt uppslukad av att filosofera om kukar.