Helnätter och dess icke-varande

Att spendera en hel natt med en kund kallade en eskortkollega en gång för ”jackpotten”. Man får gott om tid att umgås och får i princip betald sömn. Jag är av en helt annan åsikt.

När jag tänker på att sova bredvid en man som jag inte ens vet vad han egentligen heter ger mig kalla kårar. Det är en liknande känsla som när jag reste bort med mitt ”day job” nyligen och jag fick dela rum med en kollega som jag endast haft en mailkonversation med. Eller att bada bubbelpool med kollegor. Eller spendera någon som helst tid efter kl 18 med människor jag inte valt.
I och för sig… Jag väljer ju faktiskt mina sexköpande kunder. Och de är inte mina kollegor som jag måste träffa över hotellfrukosten efter att ha legat vaken på grund av deras snarkande och att de minsann inte röker fast det ligger fimpar i askkoppen på hotellbalkongen.

Socialt fungerar jag perfekt i de miljöer där jag övat på att vara en supermysig, välanpassad och samspelande människa. Så fort jag befinner mig på fel sida om den här noggrant utarbetade gränsen så krävs det ansenliga mängder energi för att bete mig som folk.
För egentligen är jag inte social. Helst vill jag läsa om kemiska explosioner i Butan och andra katastrofer. Sjunga med i låtar. Släpa fram min löjligt stora kollektion skor och prova framför spegeln. Plus en massa andra meningsfulla aktiviteter. ENSAM.
Jag har säkert någon diagnos som pyr och kan vara lätt narcissistisk och cynisk. Eller rejält cynisk om vi ska vara ärliga. Och oerhört medveten om att jag är precis lika ytlig, dum och självisk som alla de andra människorna jag föraktar i tysthet. Självförakt är förstås något som vi alla mår bra av…

Det här gick i en helt annan riktning än jag tänkt mig.
Så tillbaka till ämnet!

Efter fem timmars umgänge ska jag alltså borsta tänderna, tvätta bort sminket och kissa som en duktig flicka innan jag kryper ned i sängen med en sannolikt snarkandes karl som kommer somna inom 30 sekunder (jag har ju på alla sätt bäddat *pun intended* för att han ska vara så nöjd att ingen annan utväg är möjlig). Jag kommer ligga vaken i säkert ett par timmar och fundera på ett antal för mig enormt viktiga saker:

– Ska jag sätta ett alarm?
– Undrar om mamma försökt ringa mig i kväll, jag har ju aldrig mobilen avstängd.
– Tänk om någon dött medan jag syndat!
– Om jag går upp nu och kollar mobilen, vaknar han?
– Om jag sätter ett alarm hinner jag kanske borsta tänderna innan han vill ha morgonsex.
– Varför frågade jag inte om vi skulle ha en väckarklocka…
– Somnar jag inte snart kommer jag se förjävlig ut imorgon.
– Vad är klockan?

Ni fattar.

Jag har också en viss ritual. För att kunna knulla okända män på beställning så brukar jag förbereda mig mentalt. I början pratade jag med mig själv (om jag inte redan dödat alla framtida chanser att återuppta min karriär så gjorde jag nog det precis!) men som med bland annat säkerhetsstänket så sker det till slut automatiskt. Jag blir Lisa, helt enkelt.
Den ritualen kommer inte lika naturligt klockan sju på morgonen när jag blir väckt av en erektion tryckandes mot mitt ryggslut. Klockan sju på morgonen är mitt sinne så pass skarpt att jag kan tänka ”var är jag?”, ”vad är klockan?” samt ”vad har jag glömt som jag skulle göra idag?”, ibland med ett inslag av panik. Att jag då ska vara den där perfekta, tidsbegränsade flickvännen som jag kvällen innan berett mig på i tre timmar är osannolikt.

Jag har gjort det en gång med en kund som var en ypperlig gentleman på alla sätt. Men det förändrade inte det händelseförlopp som återges ovan. Jag är ingen all-nighter.

3 reaktioner på ”Helnätter och dess icke-varande

Kommentarer inaktiverade.