Sex och dess icke-varande

Skrivet i juli -15.

Jag och min vackra man är numera singlar. Aldrig har jag varit med om ett liknande uppbrott. Det har gått två månader sedan jag träffade honom och ändå finns han i mina tankar dagligen. Det som glädjer mig är att ilska, bitterhet och oförstående har bytts ut mot sorg. Ett accepterande hoppas jag.

För att inte skriva mer som varenda breakup song redan gjort så går jag direkt till ett annat, men klart relaterat, problem: bristen på sex och närhet.
Trots att jag konstigt nog inte kastar mig i armarna på närmsta karl med armar och lår som gudasända så längtar jag efter att utveckla ett sexliv så som vi gjorde. Det är hittills två lyckliga män som fått göra det med mig. Den första var min pojkvän i tonåren som var nästan lika kåt, nyfiken och experimentell som jag. Honom har jag att tacka för mycket; att jag fick testa allt jag ville på ett tryggt och kärleksfullt sätt. Han var 20+ när jag var 15 och fick gå igenom en del eldprov hos min familj men accepterades till slut och var min i åtta år. Vi är fortfarande vänner och även om jag med glädje minns våra ibland farliga sexuella utlevelser så har jag ingen som helst dragning till honom idag. Märkligt, hur det fungerar…

Jag ska på dejt! Det var längesedan. Som den depraverade ursäkt till en redig kvinna som jag är så är mina tankar dominerade av hur vårt eventuella sex blir. Är hans kuk vacker som en sommardag varsomhelst utom i Sverige? Blir han så hård att jag inte vet hur jag ska hantera det av upphetsning? När år okej att knulla? Den eviga frågan för tjejer. För även om jag hade kunnat trycka upp honom mot en vägg och sakta retat honom tills han bad om att få vara inne i mig typ dagen innan vi träffades så är det inte så man ”ska” bete sig. Jag vet direkt när en man vill ha sex med mig och den här stiliga herrn har velat det länge. Han vet inte vad han har gett sig in på.