När jag inte är så proffsig

En stolthet jag har, tycka vad man vill om dess natur, är att jag alltid är professionell när jag gör ett jobb. Så även i sexbranschen. Tänk vad intressant om man kunde göra en obligatorisk och garanterat ärlig feedback-runda efter varje dejt! Trots avsaknaden av denna funktion så har jag lyckats få en hel del glädjande input och vad jag vill diskutera nu är de som jag själv ansett varit dödligt tråkiga men där mina kunder inbillat sig att sexet var utom denna värld!

Om man inte har någon kemi så är det inget konstigt. Det händer ibland oavsett vilka som är inblandade. Jag brukar vara duktig på att ”uppfinna” kemi vilket helt klart är en av de mest framstående anledningarna till mina framgångar som eskort. I korthet så kan jag få män att känna sig precis som de vill. Men visst har jag misslyckats, eller trott det i alla fall. Vissa mänskliga möten är utom räddning, så att säga. Därför är det förvånande om en kund hör av sig och uttrycker hur BRA allt var, hur jag verkade ÄLSKA det jag gör och liknande när jag själv tyckt att det hela var en katastrof.

En sådan situation ska jag berätta om nu!

Den här mannen var i 30-årsåldern men såg yngre ut. Han var snygg och vältränad, bodde lite avsides men gav bra vibbar på alla sätt. Det var inget fel på hans personlighet heller även om han var synbart nervös och lite obekväm. Jag använde, som brukligt, min sprudlande charm för att få honom varm och mjuk, as I like them! Märkligt nog verkade det gå honom ”över huvudet” och jag nådde inte fram, kände jag. Han verkade dock på något konstigt sätt trivas.
I dessa situationer brukar jag anta att han är en ”sportare” (en van sexköpare som normalt är ganska kall även om de inte tror det syns, köper sex för spänning/sexmissbruk, anknyter inte alls som de flesta ”vanliga” kunder där man kan bygga en viss tillit och ömsesidig attraktion för att man är mysiga, trevliga människor, ungefär). Men den här killen utstrålade inget sådant förutom i hans dissociation.

Han var inte läskig eller otäck på något sätt, han verkade bekväm i sin kropp men lämnade en del att önska i sin sociala kompetens… Hur som helst hade jag inte anledning av avbryta (som jag gjort förut när min partner inte verkat helt på det klara med sina handlingar och dess eventuella konsekvenser).

Så vi börjar kyssas och så; han var tafflig. Det är inget nytt. Efter en del förspel med lite halvkonstiga önskemål blir det dags att trä på kondomen.

Förresten måste jag komma ihåg att när jag väl ligger med min fina dejt så ska jag låtsas att jag inte är så förbannat duktig på denna bit som jag faktiskt är…

Hur som helst. Han lägger sig ovanpå mig, som en sten. Jag kan knappt ändra läget på benen utan ligger som en seriefigur platt under honom med hans ansikte nedborrat i min hals.

Jag ogillar personligen uttrycket ”pöka”, kanske för att det får mig att tänka på Ronny & Ragge, men det här är nog det närmaste jag kan komma för att beskriva vårt misslyckade samlag. Han låg sådär i säkert 10 minuter och flåsade mig i nacken. Inga kyssar, han tittade inte på mig, han ”pökade mig”. Jag frågade med (fejk)kåt röst om jag skulle ”ta över” och annat lämpligt för att göra vår tid lite mer intressant men nekades. Han ändrade inte ens takt utan fortsatte med exakt samma pumpande!

Och här någonstans glömde jag bort att låtsas, flera gånger till och med. Mina tankar vandrade till dagens museebesök, om jag skulle dricka rött eller vitt vin senare, vart sjutton jag lagt min beiga kuvertresa efter Frankrikeresan. Jag kom på mig själv med att jag helt enkelt blivit en död fisk eftersom inget jag gjorde spelade någon roll. Handlingar utan konsekvenser, det är inte min grej… Han kom till slut, halleluja, och jag kunde åka hem. Han hörde sedan av sig om hur bra det var och ville boka nästa träff.

Alltså… Jag dömer ingen. Men det är så skumt hur man kan vara så avstängd inför andras uppfattningar av ett möte. Hela det här fenomenet finner jag svårt att förklara så jag ber om ursäkt om min text är förvirrande.

I mitt stilla sinne gjorde jag allt jag kunde. Alla är dock inte mottagliga. Han kanske var nöjd med att träffa mig och ha den sortens sex vi hade. Jag kommer aldrig påtvinga någon en ”lektion” om de inte vill. Visst, jag älskar omväxling och vill ge mina kunder en underbar upplevelse och jag gör mitt bästa för att det ska vara kul, skönt och, om jag får bestämma, annorlunda. Men är man inte mottaglig så får jag le och vara söt ändå! Livet™

6 reaktioner på ”När jag inte är så proffsig

  1. Som du säger, vissa mänskliga möten är bortom all räddning – både privata och professionella. Är de privata är det lättare, då stryks människan som saknar kontaktytor snabbt ur personregistret. Professionella är knepigare, i synnerhet om människan i fråga fattar tycke för en själv. Träffade du ”pökmannen” fler gånger, det berättade till trots? Hamnar ibland i liknande professionella situationer. Då brukar jag blunda och tänka på England….
    /dE

    Gilla

  2. Ja, visst är det fascinerande hur mänsklig kemi kan stå och falla så enkelt?
    Visst är det lättare privat så länge personen inte ”gift in sig” i familjen, till exempel. Jag har en sådan variant där det inte spelar roll hur många gånger vi träffas eller hur trevliga vi är; det är något som bara inte stämmer. I arbetslivet är det lite enklare eftersom jag ser kufar som en utmaning!

    Jag tänker också ofta på England, men av helt andra anledningar…

    Nej, det har inte blivit några fler träffar än. Han vill ses och jag överväger alternativen tråkigt sex vs trygga och lätta 4000kr.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.