Moralen och otroheten

En fråga som dyker upp då och då, eller den brukade åtminstone innan allt handlade om att alla sexsäljare måste tvångsvårdas och våra kunder avrättas på plats, är hur vi ställer oss till att en del av våra klienter har partners.

Jag vill börja med att poängtera att jag inte har någon som helst rätt att döma någon ur ett moraliskt perspektiv – du är otrogen, jag ligger med män för pengar, någon annan har säkert sex med chefen och det finns gott om folk som ljuger på löpande band.
Men som jag hoppas att jag tidigare visat så vill jag vara ärlig här och jag har faktiskt aldrig varit helt bekväm med att många av mina kunder är otrogna. Min åsikt kanske är naiv då jag aldrig upplevt i mina två längre förhållanden att sexlivet krävt något som lett mig till att söka det någon annanstans. Dock kan jag med handen på hjärtat säga att jag förvånas över att man kan älska någon om sexet inte fungerar. Som trogna läsare vet så hade jag en obehagligt torr period i våras i ett förhållande som skulle krackelera bara en månad senare. För mig går attraktion, kärlek och sexliv hand i hand. Ingen överlever utan den andra, inget förhållande överlever brist på någon av dem. Men som sagt, det kan vara jag som behöver bli 45 innan jag på riktigt kan uttala mig om just detta.
Oftast kan jag räkna ut om en kund har en partner oavsett var vi träffas men om det är hemma hos honom blir det extra tydligt. Jag har agerat i rollspel där jag fått äran att tillrättavisa och straffa en man med hans bröllopsporträtt på väggen. Utfört deep-throat i ett pars gemensamma säng. Spelat skolflicka i någons dotters rum. 
Såhär funkar det för mig: jag gör ett jobb. Att kunden kanske inte borde köpa min tjänst kan jag inte göra något åt. När hans familj ler åt mig från fotografierna som är omsorgsfullt hängda gör det faktiskt lite ont men det är trots allt inte mitt fel eller problem. Jag kan helt enkelt inte ta ansvar för vad dessa män gör. Innan jag träffar en klient så gör jag min egen ”security vetting” – och den är inte enbart för min egen skull. Jag vill inte möta någon som jag tror kan må dåligt av det.
Och den fungerar: mina kunder har verkat medvetna, nyktra angående sina beslut och nästan alltid perfekta gentlemän. Män som är otrogna med mig brukar dessutom vara extra diskreta och risken för ”ska vi ses privat?” och telefonsamtal bara för att prata (som taget från min fantasiguide ”Hur du hanterar en hora”: misstag nummer ett) är minimal. 
Lisa är expert på att ignorera det hon vill eller behöver. Hennes val kommer dessutom sällan upp i ”Lisas” huvud i efterhand. Gjort är gjort, liksom. Jag går inte runt och förfasas över att jag träffat en gift man. Men fotografier eller familjers hem påverkar mig en sekund och sedan tar Lisas vett och reson över, ungefär med den förklaringen ovan.
Skulle min framtida man träffa en eskort bakom min rygg skulle jag tappa det lilla vett jag antar jag har kvar då. Jag ser en viss skillnad mellan ett spontanligg och en eskortträff eftersom den sistnämnda måste planeras. Då är ”stundens hetta” ingen ursäkt man ens kan fundera på. 
Jag hoppas att om eller när vårt sexliv hamnat i en svacka att jag kommer kunna finna underliggande orsaker. Karln som blir min make är sannolikt en kommunikatör av rang som kan berätta alla sina hemligheter för mig. Och han kommer veta att om något saknas när det gäller sex så har han gift sig med rätt kvinna för jag har oändligt med förslag på aktiviteter.
Jag kan se konversationen i min depraverade fantasi:
Make: jag känner att jag behöver mer spänning i vårt sexliv.
Jag: say no more, jag hämtar min lista!
Slutklämmen på detta måste bli: om din man är otrogen med mig så är det HANS ansvar. Inte mitt. Överhuvudtaget.

En reaktion på ”Moralen och otroheten

Kommentarer inaktiverade.