Rookie mistakes del 1

Ska försöka ge mig på att lista några av de nybörjarmisstag jag gjorde i början av min karriär som könsförrädare (hora, det vill säga). Vissa skulle jag vilja glömma men det finns någon mekanism inom mig som lägger dumheter på minnet vilket är fantastiskt bra. Förutom när mitt minne ibland bestämmer sig för att det där med procentuträkning inte är så viktigt men kommer du ihåg när du kräktes i handfatet!  I en ny situation relaterar jag säkert den till någon av mitt livs faux-pas och hanterar därmed allt lite bättre.
Trots denna mekanism så glömmer jag ditt namn så fort du presenterat dig, skämtar på ett olämpligt sätt med främlingar och vågar inte öppna dörren om en granne ringer på fast jag vet att de vet att jag är hemma. Konstigt, det där.

Totalt hjärnsläpp

En gång hade jag spenderat en angenäm kväll på ett hotell i Stockholm och fick frågan om jag ville stanna hela natten. Som bekant nekade jag vänligt och då undrade han om vi kunde ses för lunch dagen efter istället. Det däremot går finfint.
Efter lunchen promenerar vi på Biblioteksgatan och han lyssnar tålmodigt på mina ”OH, Burberry!”-utfall då jag sällan vistas i de kvarteren innan solnedgång. Plötsligt stoppas vi av en annan man som hälsar glatt på min kund. De känner visst varandra.
Min kund är artig och presenterar sin vän för mig och vi skakar hand.
Okej, jag ska nu försöka måla upp detta så att det låter lika illa som det var:
Han säger sitt namn och ”trevligt att träffas” med ett fast handslag och ögonkontakt.
Uppfostrad som jag är så fixar jag handslaget och ögonkontakten utan problem. Men namnet. Det kom inte fram. Däremot log jag och fram kom ett ”mmm”. Det kändes som en evighet och i efterhand gav han mig nog en, två och tre chanser att bete mig som folk och bara säga mitt namn.
Men istället står jag där med glasartad blick, dumleendes och yttrar ett svagt ”mmm”.

Min analys av detta beetende är att jag hade svårare att växla mellan Lisa och ”Lisa”. Att vi träffade en bekant så plötsligt spräckte min Lisa-bubbla och jag glömde vem jag ”var” och vilket namn jag skulle använda.

Åka jättelångt, jättesent

Tänka sig, men jag har aldrig blivit strandad. Alltså att någon jag bokat träff med inte dök upp. Men det var nära en gång.

En försvarsanställd man var på besök och bodde på ett hotell på andra sidan stan. Han ville ses väldigt sent vilket jag brukar undvika men han var uniformsklädd, ville ses flera timmar och lät sympatisk. Dessutom var det lördag och jag hade sovit räv halva dagen ändå. Det tar fruktansvärt lång tid och på vägen ringer han som avtalat (lite för att jag ville försäkra mig om att han inte dragit i sig två vinflaskor till middagen).
Väl framme skulle han möta mig utanför hotellet. Jag väntar. Och väntar. Ringer efter 10 minuter. Inget svar. Det här pågår i säkert en halvtimme där mina inre demoner slåss frenetiskt om sannolikheten att jag blivit lurad. Det är som en våg: på ena sidan ligger arvodet och en trevlig dejt, på andra sidan finner vi tidsödsel i form av förberedelser, restid och väntan, utgifter för resan och att jag sminkade mig helt i onödan. Det är ingen lätt balansgång.
Då sista tåget gick när jag kom dit så var mitt alternativ att ta taxi hem och nu pratar vi en saftig nota.

Om jag var en seriefigur skulle ni sett mig hoppa på stället, fräsa och flaxa med armarna. Att hitta en taxi visade sig inte så lätt heller vilket självklart bidrog till mitt, vid det här laget, helt okontrollerade raseri. En normal människa skulle väl ta nederlaget och sätta det på listan över dåliga erfarenheter men jag, som är självutnämnd expert på människokännedom, KUNDE INTE ha hamnat i den här situationen. När jag får bekräftat att en taxi är på väg så ringer telefonen.
– Lisa, snälla förlåt mig, jag somnade!

Ärligt talat minns jag inte vad jag sa. Så arg och ledsen var jag. Han verkade dock genuin och ärlig och jag hörde från honom flera gånger efter detta. Men jag är en långsint jävel… Överreagera much?

Lärdomen är att inte åka för långt utan säkerhet och att hålla sig hemma på nätterna som en duktig flicka.

Att glömma saker, vissa mer utlämnande än andra
Tre korta anekdoter som eskalerar i skämmighet.

Bara en jacka
En gång glömde jag min jacka på ett hotellrum varpå jag dagen efter fick åka tillbaka, glatt välkomnad av gårdagens klient. Problemet var att han förväntade sig hittelön och jag fick nästan ta mig ut dubbelvikt för att undvika hans inviter. En puss och en kram kan du få för att du inte sålde/gav bort/eldade upp jackan samt att du svarade när jag ringde och öppnade dörren. Mer än så gjorde du faktiskt inte. Får jag inte betalt så bjuds det inte på mer än ett vänligt bemötande och ett stort tack. Ungefär vad du kan förvänta dig av vem som helst som glömt sin jacka i din ägo.

En dildo, det har hänt förr – men inte slutat så här (hoppas jag)
En annan gång glömde jag en vibrator. Den hade tydligen hamnat under sängen. Dagen därpå får jag ett samtal där mannen berättar att han precis innan utcheckning hittat den och har lämnat in den till receptionen så jag kan komma och hämta den vid tillfälle. Jag tackade tyst min fina kompanjon (vibratorn alltså) för väl utförd tjänst då vi aldrig kommer ses igen.

Classy Stockholm escort represents
Och så kommer vi till den värsta. Den där jag skulle kunna passa in i någon bok som avhandlar ”sjukaste grejer hotellstädare hittat på hotellrum”.
I vintras var jag i Göteborg för en personlig angelägenhet och eftersom jag åkte själv så vore det bara dumt att inte utnyttja tillfället till att träffa lite ortsbor. Med disponibel inkomst och snuskiga planer helst.

Som en resonlig och duktig flicka så bokade jag bara en träff per kväll. Med mig hade jag en arsenal av påhittiga leksaker och ofantliga mängder underkläder och skor. Att ta emot i eget hotellrum är nämligen ultimat. Jag kan då vara sådär tjejig och tända en massa ljus, ha champagne på kylning och möta honom på vad som känns som hemmaplan i viss mån. Och det tog jag verkligen vara på.

En av mina dejter den helgen hade önskemål om att bli ganska brutalt behandlad. Jag var hans chef och vi var tillsammans på en affärsresa. Han hade blivit kallad till mitt rum då jag var extremt missnöjd med en händelse under dagen. Mitt straff kan ni nog räkna ut.

När jag kommer hem efter en helt underbar helg med otroligt fina träffar (Götet levererade!) så börjar jag packa upp. Men något saknas… Det tar faktiskt två dagar innan jag fattar vad som saknas och då spelas allt upp i mitt huvud, bland annat precis vart jag glömt det. Ridpiskan!

Först tycker jag synd om städerskan som hittat det och därefter behövt byta lakan (förlåt mig), sedan skäms jag lite för jag undrar om det verkligen åkte rakt i sopen eller om det finns en minimal risk att spöet låg ett tag någonstans med mitt namn på i väntan på upphämtning och till sist är jag lite sur över att ha förlorat mitt fina läderspö.

Lärdomen är att hotellstädares fikaraster nog kan vara rätt intressanta.

5 reaktioner på ”Rookie mistakes del 1

  1. Det första fallet händer hela tiden på min arbetsplats.
    Man hälsar och säger sitt namn, de tar ens hand och säger ”hej”. Och ler.
    Och då vet man inom vilken funktionsenhet de jobbar.
    /Mr. Lisboa

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.