Du gamla, du fria

När jag lämnat Sverige har jag älskat landet mer än när jag bott i det. Då har jag bara sett det som jag älskar: naturen, kulturen och traditionerna. Hur mycket jag än klagar så älskar jag det här landet. Det som min släkt byggt i generationer tillbaka till 1500-talet. Senare folkhemmet och den trygghet jag hade som barn. Den politik som förs idag gör mig arg för att den inte är menad för vårt land.

Många i Sverige tar vår trygghet för givet; att den bara fallt ned i knät på oss. Inget hårt jobb ligger bakom, det är bara ren tur att vi haft/har det så bra. Den ska delas med allt och alla för att vi inte gjort oss förtjänta av den och det vi åtnjuter växer på träd.

Det finns ett stycke ur bibeln där 100 flyktingar ger sig iväg. Dock glömmer alla mat (hur tänkte de där?) utom en pojke som hade lite fisk och bröd. Han delade med alla hundra och sedan fanns det tydligen mer än han hade börjat med. ”Lärdomen att är att om man delar mig sig så får man tusenfalt tillbaka”. Kristendomen har väl aldrig varit känd för att erkänna vetenskap och matematik men detta tar väl ändå priset. Lärdomen är snarare att så fort du delar ut något så finner du giriga händer som tar och aldrig ger tillbaka. Snälla, Sverige.

Förra året då jag firade nationaldagen i Sverige var jag på ett åldersdom (jag har sett mina äldre släktingar ruttna bort i den skit dessa hem lyckas producera med cirka inga medel och vill göra mitt bästa för att ge dem något) och fick äran att sjunga nationalsången med dem.
Dessa män och kvinnor växte upp i ett annat Sverige: där man kunde nationalsången, åtminstone första och andra versen, och STOD UPP när de sjöng.
Dagens ungar och de allra flesta i min egen ålder kan knappt första versen, tycker att det är fjantigt att stå upp (om de ens sjunger) och har keps på sig. Kom igen, två verser, stå upp och ta av dig hatten, för guds skull.

Jag firar vårt land idag. Eller åtminstone det land vi var. Mina förfäder som byggde det och allt de har gett oss. Oavsett om vi nu valt att kasta bort det. De flesta är som tur är döda och behöver inte se vad vi gjort med deras arv som de lämnade till oss.

Idag sjöng jag nationalsången. Den växte jag upp med under högtidliga former och kommer alltid att sjunga sjätte juni. Det må låta falskt men en dag om året bjuder jag på min värdelösa stämma. Det är värt det.

Det första jag gjorde innan min utlandsflytt var att lära mig nationalsången i mitt nya land. Läste på om kulturen och människorna samt lagar och regler. Jag är i deras land och ska anpassa mig medan jag bidrar med lite reserverad svensk kultur och kanske en köttbulle eller två. Visst, jag flydde inte från ett flyktingläger (för i princip ingen flyr till Sverige från krig, seriöst) och hade lite tid att förbereda mig men även om jag inte haft det hade jag ansträngt mig vid ankomst. Det är väl inte så jävla konstigt eller svårt?

I Sverige blir det inga barn gjorda från min sida. White flight, inklusive skattepengar. Mina barn ska inte ha den uppväxt barn i Sverige får och framförallt, kommer få. Det ser mörkt ut, som fan, och inget jag är beredd att leva med längre.

Jag saknar Sverige: solnedgångar i Dalarna, Stockholms vatten och skärgårdens överväldigande skönhet. Min farfars gamla hus och trädgårdar. Familjehemmen från norr, i norrsken och åar.

Om regeringen väljer att ta bort statyn av Karl XII tror jag att jag kommer hem för att starta ett ateistiskt korståg till tonerna av Lars Demian, Bellman, Åkerström och hederssvensken Cornelis Vreeswijk. Vem är med mig?

3 reaktioner på ”Du gamla, du fria

  1. Men det förblir nog vad det är (och mycket, mycket värre).

    Idag försöker vi tänka på det fina med Sverige och våra minnen av det, ok Alex? 🙂

    Gilla

  2. Okej, överenskommet! Då tänker jag på dig. Du hamnar i toppen på min lista över vad som är bra med Sverige.

    /Alex.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.