Han som sa upp sig

En extraordinär anekdot vankas här!
Det har i förbifarten tidigare nämnts men nu ska ni få en mer utarbetat version. Plocka fram skämskudden och ta en öl. Ångestdämpande om du är känslig.

Subjektet i den dessvärre sorgliga och verkliga sagan var ingen som betalade för att låta mig gå igenom det han utsatte mig för. Så trots att ”Han som”-rubriker normalt handlar om mina kunder så gör jag ett undantag men lovar att nästa gäller just betalda träffar!

Glad i hågen trippar jag in på mitt nya jobb, visas runt och presenterar mig. Jag la speciellt märke till en av mina nya kollegor. Vart låg fokus tror ni? Armar: check! Lår: check! Sjukt fina, blå ögon: check! Skön röst: check!
Och sedan mindes jag inte vad han sa att han jobbade med.

Flash forward. Jobbfest på ett jättetrevligt ställe där jag av förklarliga skäl inte kände någon. Jag hade bara hunnit jobba där i några dagar. Vid första bästa lediga bord slog jag mig ner och han var där. Det blev en väldigt ”intim” stund då övriga vi bordet var upptagna i huvudsak med sig själva.
Vi kom överens så väl. Jag märkte av att han var attraherad men sådant brukar jag ignorera. Det går ju över.

Vi jobbade helt otroligt bra tillsammans. Vi kallades saker som pekade på vårt two man miracle (queue töntig business bullshit). Vi fixade ALLT! Kan inte ens beskriva hur bra vi var. Eftersom jag var ny behövdes mycket läras ut. Jag märkte att Adam (hans namn nu tydligen) direkt erbjöd sig att göra introduktionerna. Ofta var det bara han och jag instängda i ett konferensrum.

En del av det ovan kan jag nu i efterhand säga att jag märkte. Då var jag så glad över att ha hittat drömkollegan och trots allt gott vi fick gjort så borde jag ha sett att hans suktande blickar och beteende eskalerade. De andra i ”grabbgänget” höll med, vilket även det fick jag veta efteråt.

Vi ”råkade” hamna i samma hiss.
”Vad ska du göra i kväll?” frågade han. Jag sa att jag skulle träffa ett par gamla kollegor. Sådant där är alltid lite svårt för mig att ”komma ur” så jag bjöd med honom. Igen; det var trevligt. Jag började se honom som vän och inte bara kollega.

Han skulle ha en middag hemma sa han. Några från jobbet skulle komma. Alright then. Han följde mig överallt under kvällen. Det var som att ha en liten chihuahua springades runt mina ben. Jag noterade det inte då.
Gick jag ut på balkongen hängde han med. Förvånande att han ens lät mig kissa i fred men självklart hade han väntat utanför dörren.

Hold on for some självgodhet: jag har lätt att attrahera män. Inte bara fysiskt. Om du inte känner till de mörkare sidorna så framstår jag som sexuell svärmorsdröm. Jag kan få brallorna av de allra flesta (förutom judar!) Min personlighet och charm ger ofta ut signaler som kan missförstås, till Adams försvar. Det är inte förrän jag kommit väldigt nära någon som Crazy Girlfriend-Lisa visar sin fula nuna.
Sedan har jag ett dåligt karaktärsdrag och det är att ligga med män jag finner attraktiva, oavsett om det är en kollega. Lite kasst konsekvenstänk.

Efter en massa saker däremellan under en lite längre tid (som jag inte orkar skriva) hamnar vi i säng. Det var visserligen alkohol i mixen (ni vet; då alla ”bra” beslut tas). När han tog initiativet var jag tydlig med att det inte skulle bli mer än så. Titta inte på mig sådär… Jag vet att det var en ovanligt dum idé, till och med för mig. Vi sågs under den premissen två gånger till. Tills jag äntligen förstod att han ville MYCKET mer än så. Motvilligt sa jag, trots att det inte var sant, att vi inte kunde ha sex mer.
Obs: han var GRYM och till den ovannämnda checklista vill jag härmed lägga till: fantastik kuk. Han slickade som en gud och knullade mig hårt och bestämt.

Någonstans här började jag dejta GH. Han hade liksom gått i någon radioskugga. Jag berättade allt om hur bra det gick på jobbet, hur alla var trevliga och framförallt Adam. Allt kul vi hade på jobbet och utanför (hoppade över biten om sexet – det hade jag redan lagt till minnesbanken). Han såg lite misstänksam ut (vi har ju det lite skakigt fram och tillbaka) men han sa att han var jätteglad för min skull. Jag kan släppa sex snabbt. Om jag ”råkat” ligga med någon så går jag inte runt och mår dåligt eller skäms över det. Så Adam var precis samma för mig innan som efter.

Ännu en jobbfest. Han bad mig komma åt sidan. Och BOOM: ”jag gillar dig jättemycket och blev kär i dig i samma stund vi skakade hand på din första dag.”
Vad svarar man på det? Lisa, annars expert på socialt samspel: ”ööh. Va?”
Han väntade nog på en positiv reaktion för hans svar var att i princip omformulera samma sak. ”Men… Jag har pojkvän nu (vilket han visste). Jag gillar dig också men som vän och kollega, vi jobbar bra ihop”.
Han verkade inte berörd. Jag tog det som ett positivt resultat och föreslog att vi gick tillbaka till de andra.

I ärlighetens hade jag velat knulla honom sedan vi skakade hand. Mer än de tre möten vi haft. Hade inte GH kommit in i bilden hade jag nog gjort det. Eller nja… Jag hade kanske inte det; stalkers är inte särskilt sexiga trots allt.

Jag tycker att diskreta, om än riskbenägna, sexträffar med kollegor är helt ok.

Låt oss hoppa lite i tiden igen,
Jag var så lycklig med GH att jag var glad på jobbet med. Det var även Adam. Det var så skönt att han äntligen förstod och var ok med det som hänt.

Sedan blev jag kallad upp till balkongen. Fram kom en dramatisk kärleksförklaring som inte har motstycke. Alltså, den var väldigt fin. Han hade lagt energi på att skriva den för han hade faktiskt ett papper med sig. Återigen hade jag inga ord. Förklarade min situation och att jag ville att vi skulle fortsätta jobba ihop. Det var bara sex. Vi var attraherade, umgicks, låg och det var överenskommet.
Nu såg han uppgiven ut. Hatade att jag gjort honom ledsen och insåg att jag varit korkad som fan att jag gått med på sex och släppt in honom. Han kändes nästan som min bästa vän.
Vi avslutade konversation. Han verkade lite mer resonlig.

Kort därefter kom hämnden. Han var dryg och avståndstagande. Vårt otroliga samarbete var fortfarande nödvändigt för att ro ett stort projekt i hamn. Han var elak och alla korta stunder av diskussion och annat var bara när han hade lust och det hade han i princip aldrig. Alla involverade märkte av den iskalla stämningen,
Arbetet tog skada.

Han skrev brev till mig. Ville ses på balkongen för att övertyga mig vilket, jag i min naivitet, gick med på i förhoppningen att han skulle be om ursäkt. Nej, det var bara samma sak, om och om igen.
”Jag älskar dig (WTF??) och blablabla”. Ena sekunden skrev han ångestfyllda mail och nästa arga. Jag kan inte förklara hur otäck han var. Han gav inte upp, han som ett jävla spindelnät uppe i taket.

Han var otrevlig mitt bland folk, i intern kommunikation och inför kunder och management. Eller; bara om jag var med; vilket jag alltid var. Tyvärr.

Ärligt talat: hade jag vågat/kunnat hade jag slagit ned honom. Vilken jävla rövhatt.

GH fick veta vad som pågick. Han var inte glad och hatade att jag träffade honom varje dag. Han ville prata med Adam vilket jag vägrade. Ska min partner ta mina fighter? Det är inte 1950 längre. En extra vidrig kväll fick han skicka ett meddelande. Skrev att han inte accepterade att jag behandlades så när jag tydligt inte var intresserad. Det blev tyst i några dagar men efter det tonade jag ned hur störd Adam var för att bespara GH råilskan.

En dag kom nästa bomb: han skulle prata med sin chef för att byta projekt. Bra, tänkte jag, det borde hjälpa och jag kan avsluta projektet själv. Bättre än att höra ”gör det själv” eller  att få möten inställda och någon som vägrar se mig i ögonen.

Men mailen fortsätter att komma. ”Jag älskar dig bla bla bla”. Jag var iskall. Jag var tvungen.

Min ovillighet att bli hans flickvän ledde till slut till att han sa upp sig. Innan han gjorde det berättade han för VDn, hans chef även min VARFÖR han slutade. Jag fick sitta i möten och förklara situationen. Jag var så arg på honom, att han dragit fram hela vår störda historia. Jag ville sjunka genom golvet när han berättade att vi haft sex. VAD I HELVETE?? De andra deltagarna sa att de inte behövde veta sådant utan bara hur vår relation påverkade jobbet.

Gissa vad? Terrorn fortsätte efter han slutat. Jag hotade med att polisanmäla honom. Jag vet att han fortfarande stalkar mig och han kontaktar mig till och från. Bara att slänga i soporna.

Han borde få pris i att vara ett jävla, oursäktat cp. Jag avskyr honom. Och det är fruktansvärt tråkigt när vi 1, var goda vänner och kollegor, 2, under bestämda förhållanden hade sex tre gånger och 3, han blir helt störd och vägrar acceptera att jag INTE VILL inleda ett förhållande och 4, berätta för varenda kotte vad vi gjort, hans känslor gentemot mig och mitt ”hemska” avvisande.
Hat är ett starkt ord. Men jag hatade honom och gör det än idag.

4 reaktioner på ”Han som sa upp sig

Kommentarer inaktiverade.