Han med den annorlunda presenten

Jag hade en spännande kund som var en riktig konstnär. Han hade ett speciellt skriftspråk så redan vid hans första mail förstod jag att han var annorlunda.
Mångsysslare som yrke, bodde på husbåt, hade långt hår, talade som att hans verklighet fanns i en oändlig dikt. Jag tycker om intressanta män och den här mannen var enormt kittlande.

Hos honom kände jag mig som Vreeswijks älskarinna. Vi drack gin ur kaffemuggar på hans husbåt och han klädde av mig lugnt och stilla. Han la all fokus på mig och jag tror inte han missade att utforska minsta centimeter av min kropp. Utan att behöva fråga visste jag att han inte ville ha oralsex utan efter att jag fått en rejäl helkroppsslickning kröp han upp och med ansiktet så nära att våra näsor snuddade vid varandra frågade han om han fick komma in i mig. Det var så laddat och upphetsande att han frågade och mitt ”ja” hördes knappt i utandningen. Han var intim, försiktig och långsam. Han höll om mig och gav mig fina men tama komplimanger.

Våra diskussioner var inte lika tama. Helvete, vilket liv det kunde bli. Vi var totala motpoler i det mesta förutom vår delade fascination av skönhet. Jag irriterade mig på hans lugn; trots att hans ord var arga så var hans beteende sansat. I sådana situationer vill jag be män att klappa till mig för att sätta igång utloppet av aggressionen men den här gubben skulle det inte funka på.

En dag när jag klev över hans vissnade blommor och kolsäckar på båten mötte han mig och tog min hand mot fören.
”Lisa” sa han allvarligt. För en sekund trodde jag att alla mina tankar om honom hade slagit slint och nu skulle han kasta mig i vattnet. Mälaren är bra äcklig.
”Jag vill ge dig något”. Vi satte oss ned och det var faktiskt ganska romantiskt med det glittrande vattnet i mörkret som höll på att falla över Stockholm.

Han tog fram, vad jag inte riktigt vill kalla paket, en bunt tidningspapper. Han vecklade ut det och en gråbrun ”sak” (?) tittade fram. Jag fortsatte bara titta i hopp om att förstå vad det var så jag kunde utbrista ”ÅH! En [xxxx]! Vad fin!”
”Jag träffade mina vänner i [redacted]-kollektivet och inspirerades av din våthet” förklarade han (sa han fel och menade egentligen skönhet, lönsamhet, vävbarhet? Nä, han sa våthet) och jag började ana att det var en slags kruka. Den var uppenbart handgjord och ett rött snöre löpte runt kanterna. På sina ställen satt det små pastellfärgade blommor. Han berättade att han skulle behålla den och plantera en blomma tills nästa gång vi sågs.
”Sedan får du ta med den hem, om du sköter om den kan du föröka den”

Våthet. Kollektiv. Förökning. Mycket som kändes konstigt.

Det var en fin gest och även om den initialt gav mig dåliga vibbar så insåg jag att det var en konst i sig. Att våga ge. Att inspireras och låtas vägledas. Jag fick den nästa gång och en orange begonia fyllde den. Den stod i mitt hallfönster och jag fick många frågor om den varpå jag svarade att jag fått den av en vän som var konstnär. Då kunde motfrågan vara ”konstnär?? Den ser ju inte klok ut!” men jag vet vilken människa och tanke som ligger bakom och det räcker.

GH var inte krukans största fan och när jag flyttade hamnade den i källaren. Mina hyresgäster fick dock behålla begonian och enligt legenden lever den i mitt hus än idag.

3 reaktioner på ”Han med den annorlunda presenten

Kommentarer inaktiverade.