Vilsna själar

Det är vad jag ser i Sverige. Landade igår kväll och kände melankolin skölja över mig. Spenderar ett par nätter på hotell och mindes direkt hur mycket jag avskyr att sitta ensam i sängen, paranoid över att någon ska fråga om turndown service (social fobi deluxe) och bacillskräck för tv-kontrollen.

Några middagar, vissa mer trevliga än andra, lite krav som samhällsmedborgare och anhörig och sedan hem igen. Aldrig sett fram emot att flyga så här mycket. Varje gång säger min irrationella sida ”NU händer det, den här gången kraschar det!” Kanske även har några skämmiga minnen från flyg som kan spela in. Får tänka på gången jag löste korsord med en stilig kille från Brighton som aldrig åkt business och därmed inte hunnit bli luttrad nog att neka att dricka champagne i kapp med mig.

Såg en släkting som betydde väldigt mycket för mig i yngre år. Han är ansvarig för några av mina starkaste barndomsminnen. En konstig magkänsla sa att det var sista gången jag träffade honom. Jag har aldrig haft särskilt mycket död runt mig så jag vet inte riktigt hur man gör. Man säger väl inte ”hej, du dör nog när som helst, kan jag sitta här en kväll eller två och berätta om mina minnen och vad de betyder?”

Dags att klistra på en massa smink och kravla i en klänning för att träffa någon jag inte borde träffa på en restaurang jag är lite orolig inför. På med Lisa. Social och världsvan, inte morbid och skev. Jag har inte tagit håret ur min slarviga plufsuppsättning på tre dagar, gått runt i pyjamas tills nu och lyssnat på José González mer än vad som kan vara hälsosamt. Knäpper med fingrarna och fullföljer mitt uppdrag.

Lånar en bild C skickade:

Behöver bara komma hem till London igen så får ni läsa något mindre tragiskt. Lovar!

2 reaktioner på ”Vilsna själar

Kommentarer inaktiverade.