Bonfire night – spontaninbjudan

Den 30:e oktober firas bonfire night som egentligen bara är en hatritual mot katoliker men i praktiken betyder det fyrverkerier, öl och eldande. Precis sådant jag gillar, alltså.

Jag har stått i dimman och tittat på kalaset. GH skulle vara hemma när jag kom hem men var det inte. Det smäller så högt att jag får krigstrauman.

Skulle precis kliva i badet efter ännu en härlig dygnsresa när det knackade på dörren. Paranoid som jag är så stannade jag mitt i ett steg och försökte att inte ens andas för högt. ”Om jag är tillräckligt tyst försvinner de” är vad jag normalt tänker. Men så knackar det igen. Då startar en problemlösarmaskin i mitt huvud som avhandlar alla möjliga scenarios som besöket kan innebära.
Brinner det? Nej, då borde brandlarmet gå.
Är människan döende? Då skulle de väl skrika.
Har jag gjort något opassande? Då vill jag inte träffa dem i alla fall.

På gott humör som jag var så öppnade jag dörren; till min och alla mina demoners förvåning. En glad kille som jag vagt kände igen stod utanför.
”Hey, Lisa right? How are you?” Som vanligt hoppade min hjärna över frågan ”how are you?” då den inte är ämnad att besvaras. Hans entusiasm försämrades inte av åsynen av mina fladdriga yogabyxor eller t-shirttrycket ”fat people are harder to kidnap”.

Han meddelade att de hade en fest och sett att jag kommit hem. Han och en kompis hade sagt att ett välkomnande vore på sin plats. De skulle precis ut till parken för att bränna av fyrverkerier och undrade om jag ville följa med. Lisa 2.0 tvekade i en halv sekund och frågade om jag fick ta med några kul öl.

Så jag stod där ute i det här gröna, vackra; vid ett rugbymål. De hade med sig högar av Fosters. VEM DRICKER FOSTERS?!? Vi argumenterade över Guy Fawkes och hur bra brittiska postnummer är tills pjäserna tog slut. Jag är alltså inget drinkluder utan ett fyrverkeriluder. KTNXBYE!

3 reaktioner på ”Bonfire night – spontaninbjudan

Kommentarer inaktiverade.