Irrationell joggning

Imorse var jag ute på vad många inte skulle kalla en joggingtur. Jag förstår inte hur folk orkar hatta fram i samma tråkiga tempo utmed en trottoar.

Min variant är att först och främst hitta terräng, helst skog. Sedan promenerar jag runt i förhoppningen att inte gå vilse. Sprintar lite då och då när lusten faller på. Upptäcker spännande saker som annorlunda träd, fina bäckar eller något artificiellt. Lite sådär crazy cat lady style.

Men idag var det extra speciellt. Utmed en stig såg jag en liten koja som varit där så länge jag kan minnas. Den här gången stack det dock ut två ben. Det kunde vara en mördare eller en mördares offer. Jag var ändå tvungen att försiktigt ropa. Efter ett par försök bestämde jag mig för att ringa polisen, att gå fram är lite dumdristigt även för mig.

Då rörde sig benen och jag frågade om allt var bra. ”Oh, no no, I’m ok!” fick jag till svar och när rösten blev en människa såg jag en kille i 20-årsåldern.
”Can you get home?” vilket han tydligen kunde. Fortfarande på behörigt avstånd undrade jag vad han gjorde här. Han berättade att han varit ute och festat i området på andra sidan skogen och skulle gena hem. Meeeen det var förstås kolsvart så han gick vilse. Utan batteri i mobilen bestämde han sig för att sova i den här behändiga kojan. Vilken dåre.

Han verkade ganska stadig när han reste sig upp men såg ut som en överkörd grävling. Jag erbjöd honom mitt vatten. Han sa att även om jag hade herpes skulle han inte tacka nej (vaaa?) Han frågade om jag kunde visa vägen ut ur skogen så han kunde lokalisera sig. Tveksamt gick jag med på det med villkoret att han gick framför mig. Jag är trots allt bra på att springa…

Bilden är inte helt enkel att måla upp men en ung kille, iklädd kostym (med vita sneakers… Vad händer med ungdomen?) slirandes över stigen med vissa pauser för att stödja sig på träd. Och jag efter med skeptisk blick och mobilen redo för nödsamtal.

När vi kommit ut där det fanns andra människor kände jag mig lugnare och gick bredvid honom genom parken. Han insåg att han inte hade en jävla aning om var han var.

Det var dock ganska fint; han berättade om sitt nattliga äventyr, vi pratade om portugiska bakverk (hur vi nu kom in på det) och han bevisade att han var underlig. Förutom herpeskommentaren sa han att det var tur att knäppskallar som jag var ute i skogen. Han ville ha min Facebook för att tacka mig ordentligt. Hur fan tackar man någon ordentligt via Facebook??
När vi skiljdes åt rekommenderade jag honom att ta en Uber nästa gång och strunta i att gå in i mörka skogar på fyllan. ”What’s an Uber?” *FACEPALM*

Det var mitt lilla äventyr. Ska dock inte dela det med GH för att han har problem med att jag ens är därute själv så om han fick veta att jag pratar med främlingar jag hittar i kojor lär det bli en kylig middag ikväll.

2 reaktioner på ”Irrationell joggning

Kommentarer inaktiverade.