Han som jag hade glömt

Vad fan vad krångligt minnet är. Här sitter jag i godan ro och läser JJ Abrams S. (nej, den tar aldrig slut för jag läser om varje sida tio gånger) och så ploppar det plötsligt upp ett pinsamt och totalt irrelevant minne.

Eftersom jag verkar ha en hor-gen så var jag tidigt nyfiken. Så innan jag gav mig på ut på livets större äventyr träffade jag faktiskt en man som ville vara min sugardaddy även om det ordet inte användes då. Vad jag vet i alla fall. Exakt hur vi fick kontakt har jag förträngt men det finns lite dimmiga anekdoter.

För det första var jag pank vilket är lika med att leva på studiebidrag och hade mycket högre förväntningar på utgifter än vad som matchade min inkomst. Den här herren föreslog det typiska upplägget: dejtande, shopping och ”övrigt”. Som äventyrslysten men ganska feg ungdom så träffade jag honom för en lunch i Stockholm. Jag var verkligen INTE intresserad. Lisa var bara en bebis därinne som inte kunde lura sig själv lika bra som andra så att han skulle röra vid mig var otänkbart.

Eftersom jag inte kan säga exakt hur jag tänkte så gissar jag mig till två alternativ: 1, jag ville se om jag kunde släppa att jag inte tyckte om honom alls och ryste när han la sin hand på min rygg eller 2, jag ville få något för min tid (OMG jag åkte faktiskt ända till stan och typ tog på andra kläder än mjukisbyxor!!1!1) Även titulerad Pengakåt.

Efter lunchen tog han med mig för att shoppa kläder. OCH JAG HADE ALDRIG VARIT SÅ OBEKVÄM I HELA MITT KORTA LIV! Herregud. Jag vågade inte säga så mycket utan han föreslog plagg. Kräsen har jag alltid varit och det kombinerat med artighet gick väl sådär. Fick visa upp mig vid provrummen och tänkte säkert ”vad håller jag på med???”

Och hur tänkte han? En cirka 45-åring dreglandes efter en mindre än hälften så gammal tjej i en klädaffär? Hur såg det ut för andra egentligen?

Jag tog mina grejer och svarade aldrig mer på hans telefonsamtal eller mail. Jag var en sådan som det varnas för. Fast bara en gång; det gav inte mersmak.