Ett mail – jobbigt kundmöte

Här är, som utlovat, en berättelse jag skrivit till ”han jag fortfarande saknar” om det mest obekväma möte jag haft med en sexkund. Utanför sexsäljandet, alltså. Jag har inte längre några problem med att lägga ut det här så enjoy, bitches.

För att lätta upp lite och inte snöa in helt på att vara en så kallad ”crazy bitch” (jag behöver inte skrämma bort dig också, om det inte redan är för sent efter ovanstående text som lika gärna kunde vara skriven av en tonårstjej som är olyckligt kär i Justin Bieber) så kan jag berätta om en grej som egentligen är bloggmaterial men som blir lite för utlämnande utifall att ”fel” person läser det. Och den här ”feliga” personen tror jag gör det.

En av mina mer vuxna hobbies är att jag är förtroendevalt ombud i en stor organisation sedan i våras. Det är jättekul och nyttigt på många sätt. Framförallt träffar jag en massa människor som jag aldrig annars skulle prata med. En gubbe till exempel som är konstnär och bor i kollektiv. Eller en pensionerad mattant. Eller en pinnsmal hippiekille som jobbar på Naturskyddsföreningen. Lite bakgrund bara.

Anywho. I maj hade vi föreningsstämma och vid podiet stod juristombudet som är heltidsanställd på företaget bakom föreningen. Virrigt, jag vet. Skitsamma. Jag känner igen honom och inser snabbt att han är en kund. Skit också. Liten värld, var det.

Jag har stött på kunder förr, under en lunch med kollegor på stan, på Heathrow, under krogkvällen. Min favorit var helt klart när jag precis börjat dejta GH och vi var på en restaurang. Allt går jättebra och så tittar jag upp och vid bordet bakom sitter han, Alex. En av mina favoriter. Ögonkontakt. Så ler han och lyfter glaset. Han var tydligen hur bekväm som helst med situationen. Imponerande! Efter att jag dött lite snabbt av chocken tar jag mig samman. På något sätt var det lite sexigt; vår hemlighet liksom. Berättade aldrig det för GH. Men nu är vi tre som vet. Du, jag och Alex. Det låter för övrigt som ett recept på en trevlig kväll. Förlåt.

Sidetracked, igen! Måste skärpa mig.
Juristen, var det. Jag spelade upp våra tidigare möten för att få en känsla för hur obehagligt det här var för honom. Vi fick ögonkontakt och efter vad som kändes som en evighet ser jag att han inser vem jag är. Nu var det jag som var Alex. Jag hade ju redan fattat. Han är ganska pervers, as I like them. När jag hade tröttnat på honom och slutat svara på hans mail och telefonsamtal (det är så man vet att jag har tröttnat, snyggt skött va?) så var han ändå ganska ihärdig. Antingen gjorde det honom obekväm, du vet ”inte ens dina pengar är goda nog längre” (hur låter jag egentligen? Om du slutar svara från och med nu blir jag inte förvånad…) eller så kom hans lilla hobby lite för nära. Jag gissar på det sistnämnda.
Tur att det var just jag som dök upp på hans arbetsplats. Alla glädjeflickor är inte lika respektfulla.