Ett mail – hundförakt

Ännu ett mail till han jag saknar.
Var glad att du slipper min hybris som ”poor, old Matt” kommer få uppleva tiofalt under vår kväll i Göteborg imorgon. Ja, han och hans byracka då. För människan tar med sig hunden. Vi fick avboka vårt fina hotell för något 3-stjärnigt, hund-accepterande hotell. Jag som vant mig med GH-glamour. Den här stackarn har inte ens chans! Det är så orättvist av mig!

Nästa gång vi ses, kan du knocka mig då för den minimala chansen att jag inser mitt eget bästa?

Jag har som policy att inte dejta män med barn. Men hundar är ju som ungar som aldrig växer upp. Det är som att jag reser bort med en trevlig person som tar med sig en, för mig helt okänd, bebis. Mitt och hundens ”förhållande” kommer aldrig leda till något; en hunds ovillkorliga kärlek är inte sann nog att uppskattas av mig. Den luktar inte bebis utan snarare tvärtom. Som är mer intresserad av min mus än Matt är. Vars bajs jag måste ta i med endast en millimetertunn plasthinna som barriär.
Jag provoceras av hundars naivitet och det ansvar de kräver i utbyte mot gränslös lojalitet som jag inte önskar eller behöver. Märks det att jag är en kattmänniska? Katter är själviska och därmed ärliga. Individer som inte hymlar med sin själviskhet, medvetet eller ej, har min respekt. Och med allt detta sagt kanske jag förlorat din. Jag hoppas du ser bortom mitt hundförakt.