Att belevat undvika

De icke-svensktalande människor som känner mig skulle säga att jag var ”awkward”. Den svenska översättningen inkluderar pinsam, bortkommen och klumpig. Beroende på sällskap så varierar min ”awkward ratio” något men det är i princip omöjligt att ha en hel dag utan sådana ”incidenter”. Oftast anses det charmigt och fan vore väl annars. Ibland är det bara jag som vet hur jag betett mig vilket är tur. Ni har fått några chanser att avgöra för er själva, vad sägs om några till?

Vid ett evenemang med jobbet jag visste att GH skulle vara på så var jag alert på just det i en hel dag. Höll ett halvt, nervöst öga bakom vem jag än pratade med. Nu snackar vi timmar. Framåt sjutiden såg jag honom och min reaktion var – wait for it – att gömma mig bakom en pelare. Som en jävla seriefigur. Jag avbröt min konversation med en hel grupp kunder med ursäkten ”jätteviktig grej, måste gå”, nära på kastade mig bakom pelaren och stod där i säkert en kvart medan jag låtsaskontrollerade mobilen varvat med att stressat titta runt hörnet. Fick ett sms senare: ”I didn’t see you earlier, did you leave?” och svaret: ”must’ve missed you, weird.”

En gång i tonåren blev jag påkommen under sex med vad jag tyckte var min pojkvän vilket visade sig vara högst ensidigt. Eftersom jag var enormt utskämd var jag bara hos honom när hon, hans mamma alltså, inte var hemma. Men så kom dagen, naturligtvis, då hon kom hem tidigare än väntat och i mitt kanske första mega fail attempt fick jag enorm panik och – wait for it #2 – klättrade ner från balkongen. Det var visserligen inte särskilt högt men seriöst, vad i helvete?

När jag bodde i min första lägenhet hade jag glömt nycklarna i dörren på fyllan. Insåg det morgonen efter i ångestladdat bakisrus när grannen ringde på. Innerst inne förstod jag att han upptäckt nycklarna och skulle återlämna dem men som den socialt missanpassade människa jag är så öppnade jag inte dörren utan duckade i köket. Never mind nycklarna, skyggheten framför allt! Några timmar senare, när jag vågat smyga mig fram till dörren, satt där en lapp där han skrivit att jag kunde hämta nycklarna hos honom. Ville dö men mot alla mina önskningar klädde jag på mig och gick skamset upp.

Jag har nämnt det tidigare men apropå grannar och social fobi så vaknade jag en söndag till ett fasligt oljud utanför: människor i grupp som pratade och ibland skrattade. The horror. För att göra saken ännu värre så insåg jag efter en stund att det var städdag i föreningen. Som 20-åring och relativt partyglad hade jag varit ute kvällen innan och hade exakt noll lust att låtsasgilla mina grannar. Därmed smög jag runt på knä hela dagen för att ingen skulle se att jag var hemma. Jag amorterade som en vuxen människa men var lika dum och barnslig ändå.

Förresten kan jag också avge seriemördarvibbar vilket annars är en färdighet jag tillskriver andra. Första gången jag spenderade natten med GH hade jag ett slag av akut pinighet på morgonen och ville 1, gå därifrån men 2, inte sabba allt genom att göra precis det. När jag vaknade med sminket absorberat i ansiktet och världens fulaste trosor satte jag mig helt resolut i fotöljen i hotellrummet och väntade på att han i sin tur skulle vakna. Tänkte att jag skulle säga hejdå åtminstone. När han slår upp ögonen sitter jag där; med nervös blick och ett fast grepp om armstöden. Kanske sa jag ”hey you”, eller något annat läskigt med ett uppenbarligt påklistrat leende. Som tur var verkade han inte känt av någon sådan vibb och när han följde mig till tuben fick jag den bästa kyss jag någonsin fått.

När jag var liten sa mammas kompis till mig: ”vad stor du har blivit!” varpå jag svarade ”det har du också”.

3 reaktioner på ”Att belevat undvika

Kommentarer inaktiverade.