Den där improviserade kemin

En av mina senaste träffar påminde mig om ett fenomen som det var ganska länge sedan jag var med om.

Det är ingen hemlighet att jag är duktig på att uppfinna kemi. Ibland går det inte hem men oftast fungerar det och det är ett av mina absolut främsta redskap.

Ta fram hans goda sidor trots att de är svåra att hitta, intressera mig fast jag hellre skulle prata med en nioåring om Minecraft. Undvika att tänka på vad jag ska äta när jag kommer hem. Skapa en gnista när det inte finns någon.

Den här mannen var egentligen väldigt trevlig men det fanns inte en tillsymmelse till kemi; tyckte jag i alla fall. Vi började kvällen med en middag (han hade inte bokat bord vilket gjorde mig stressad; det gör mig i och för sig alltid stressad). Sedan gick vi mot hans hotell när han säger att han behöver hitta en bankomat.

Alltså, kära sexköpare: ha för i helvete pengarna klara!

Trots dessa faux pas bjöd han på vin som jag någonstans beskrivit att jag tycker om, han var snäll, ödmjuk. När han gick ned på mig trodde han att jag kom efter fem minuter. För er som inte upplevt mig live in action så kan jag informera er om att jag inte beter mig eller låter som en dålig porrskådis. Klart jag låtsas men jag kan räkna de som trott att jag kommit fast jag inte har det på en hand. Men då är det bara att fortsätta charaden för man rättar INTE en tillfällig sexpartner. Le och se tacksam ut.

Sedan gav jag mig ned i ett högst oansat skrev. Fick många förvirrande signaler, försökte med olika tekniker men visste inte riktigt vad som gick hem. Avskyr att inte kunna skriva en mental priolista för mäns preferenser. Frustrerande.

Så stoppade han mig för att han ville ”vara inne i mig”. Som torr humorist ville jag säga att han varit det redan i cirka 20 minuter men så är jag väl proffsig också och gjorde inte det. Många pauser för att han var nära. Jag var så uttråkad.

Han ställde en miljard frågor så det kändes som att jag höll låda i två timmar. Det vara bara så fruktansvärt… ointressant. Jag tänkte att det var en av de där som inte riktigt klaffar. Vi passade helt enkelt inte ihop och det händer ju alla, oavsett varför eller hur man träffas eller vilka man är. Jag lär mig åtminstone något från sådana träffar (ej att förglömma cashen).

Hans erfarenhet verkar däremot ha varit helt tvärtom. Han hör av sig hela tiden, tackar, saknar, vill ses igen. Och jag blir inte klok på hur olika man kan uppfatta en situation när till och med jag knappt kunde upprätthålla den uppdiktade kemin.

Missförstå mig inte: möten där jag behövt uppfinna gnistor är inte per automatik dåliga. En ansenlig procent har inneburit den typen av kreativitet. Men väldigt sällan finner jag mig i en situation där jag själv trott benhårt att det var dödsdömt, från båda håll.

En påminnelse om att så inte är fallet, med andra ord. Det positiva med dessa kunder är att de är så tacksamma och sålda att de blir väldigt lätthanterliga. Men det är alldeles för tråkigt och förutsägbart så håriga herrn får nog leta vidare efter en annan ”omg du är perfekt ska vi gifta oss?”-tjej.

2 reaktioner på ”Den där improviserade kemin

Kommentarer inaktiverade.