Up against it

Torsdagens dejt. Trevlig kväll. Tillbaka hos honom; i en kort klänning och högklackade skinnstövlar, hann inte längre än till hallbyrån och det var precis där han sa åt mig att behålla stövlarna på. Trosor av, upptryckt. Jag höll mig desperat i trappräcket men slog ändå i huvudet både en och fyra gånger.

Igår bestämde jag mig för att det var dags att komma. Utan protester följde han min instruktion om att tillgodose mitt behov: stenhård kuk, händerna på mina höfter. Red honom sakta, tog in allt som visade att han njöt av att ”hjälpa mig” och kom på någon minut.

Dagen efter upptäckte jag några otäcka blåmärken över revbenen strax under brösten och på höfterna. Hallbyrån hade lämnat ett minne i vad som nu är färgsprakande vårnyanser. Det gick tydligen vildare till än jag ville tänka på i torsdags kväll.

Collateral damage.

Hans minne är bättre än jag minns (ha!) och påminde om något jag sagt: att jag vill mörda honom med min lust. Det är så sant. Jag orkar fan inte med honom.