”Sälja sin kropp”

Det finns en gåta som jag nog aldrig kommer lösa: varför mår man dåligt när man säljer sex?

En gigantisk majoritet anser, tycker eller vet att man per default mår skit när man säljer sexuella tjänster. Även om man räknar bort faktorer som missbruk och psykisk ohälsa så ska det ändå kännas som att bli våldtagen och slagen. Vi ska inte sticka under stol med att det faktiskt kan vara så, men VARFÖR?

Trots att jag haft träffar där jag inte direkt känt mig stimulerad så har jag aldrig känt mig utnyttjad.

Dåliga dejter är för mig som vilket annat ”vi passar inte ihop”-möte som helst. Jag har definitivt, alltså verkligen definitivt, haft fler sådana i mitt vanliga jobb än som hora. Den där kollegan som maler på om något som är cirka den värsta idén någonsin eller kundmöten där kunden är en idiot men måste uthärdas ändå.

Skillnaden då, som de flesta skulle peka på, är att sexkunden får tillgång till min kropp. Båda betalar men bara en får knulla mig fysiskt.

Skulle någon ta sig friheter jag inte gått med på så, ja, då skulle jag självfallet känna mig utnyttjad. För det hade jag ju blivit. Oavsett var, när eller hur. Jag vägrar bli fuckad vare sig det gäller att byta elavtal eller överraskningsörfilad på Grand Hotel.

Ett dåligt ligg innebär inte att jag gråter och våldtäktsduschar. Kass personkemi = ”deal with it”. Kombinerat betyder det att jag lärt mig något (klyschigt men sant), väljer att inte träffa personen igen och ett minne jag lägger till mina listor över dåliga träffar som i vissa fall hamnar i bloggen till er stora glädje.

Min kropp är ingen helig jävla graal som vid varje sexköpstillfälle chippas i kanten för att sedan krackelera totalt i ett oåterkalleligt ras av negativa känslor och förstörd självbild.

Vad jag vill komma till är att min kropp betyder precis lika mycket som allt annat av mig och inget av det är ok att knulla utan min tillåtelse.