Artistnamn

Lisa var, när jag började, inte alls vanligt bland sexsäljare. Jag tror inte att jag hittade en enda tjej med namnet förutom någon som endast befann sig i Sverige lite då och då. Dessutom har jag för mig att hon var svart så ingen hade direkt kunnat blanda ihop oss.

För det där med ihopblanding är viktigt. Man ska inte kunna ta fel. Så när Google bitchade sig angående efternamn fick det bli Lit. Vad det kom ifrån vet bara gudarna men nu för tiden är uttrycket ju poppis bland kidsen. Och den beskrivningen är angenäm (om jag hade varit typ 16!)

Lisa är ju knappast unikt överlag men många låtsas inte ens ha riktiga namn. Jag har aldrig fått höra ”åh, så du är en annan Lisa”. Kanske beror på en välarbetat name recognition i och för sig. Men nej, det är ovanligt trots allt.

Min insikt vid namnvalet var att jag måste bli kallad något. Ett namn, alltså. Ett mail som börjar med ”Hej Lisa” känns naturligare än ”Hej sexyblondipussycat69”. Och dessa användarnamn; what the actual fuck? Det låter tacky och billigt. Hitta på något med mer klass för guds skull.

Namnet ska inte heller vara konstigt att uttala. Eller icke-svenskt. En del gillar att slänga sig med flådiga, franska namn som jag gissar blir knepiga när man ska svara i telefonen.

När namnet väl har satt sig måste det förvaltas. Jag skulle inte kunna byta nu även om jag ändrat mina preferenser och vill heta Klara eller Sofia. Fast det vill jag inte vid närmare eftertanke; Lisa är ju min. Hon har ett starkt varumärke för att vara anonym och ägare av en högst tveksam blogg.

Hälsningar
Lisa, Lisa Lit (oh, SO lit!), författare av Lisas lappar samt Omfattande Sexuell Forskning™ och den där know-it-all-människan ute på nätet.