Att träffa någon man känner

Säkerhetsaspekten blablabla, den känner ni till. En annan bra grej med att veta vem jag faktiskt ska träffa är för att åtminstone försöka undvika personer så som min gamla fysiklärare, mammas kollega eller, heck, min egen far. Nu må vissa finna den sistnämnda helt absurd och högst olämplig men jag vet lika mycket om hans potentiella sexköpande som han vet om mitt -säljande. Så låt oss vara realistiska.

Risken att träffa någon man känner finns alltid där. Eftersom jag aldrig bjudit hem kunder har risken från min sida varit relativt liten. Det jag därmed kan jobba med är att se till att jag inte känner igen några av hans personliga detaljer; namn, nummer, adress, röst. I slutändan kan jag aldrig veta säkert och en vacker dag kanske dörren öppnas och min chef med fru står där efter vi kommit överens om att jag ska förnedra dem båda. Definitivt upplagt för en spännande måndagmorgon på jobbet.

Nu önskar jag, för er skull, att jag hade en smaskig historia att dela men det finns ingen. Det närmaste jag kommit är att få en förfrågan från en charmör som visade sig jobba i samma byggnad som jag. Trots att han tickade alla boxar så var ”om vi möts i hissen”-scenariot för överhängande negativt. Kyligt.

Till er köpare hoppas jag att den säljare ni kontaktar är diskret nog att försöka göra samma urval. Om jag skulle bli kontaktad av någon jag känner hade jag tackat nej och sedan hållt käften. Trots alla bevis på motsatsen så är jag inte en idiot.