Ibland sänks även jag

Jag har spenderat några dagar ute i naturen med en liten grupp människor redo att duscha med våtservetter. Lika barn leka bäst, säger man. En av dem kände jag endast ytligt så jag hade ingen aning om vilka andra jag skulle dela dagar och nätter med.

Hälsade vänligt på tre och möttes av den fjärde vilket ledde till:

”HERREGUD SLUTA JAG ORKAR INTE” sa min hjärna när hans isblå ögon och gudomliga leende skulle processeras. Han var inte bara helt vansinnigt, bortom förstånd, snygg, han utstrålade också en energi jag aldrig känt så tydligt, så fort, förut.

Först betedde jag mig normalt och vuxet men när ovanstående reaktion kickade in kom min inre 14-årige pojke fram och fortsatte ”eeheh…” följt av en opassande utdragen ögonkontakt. Släpp inte min hand, o, du vackra främling som tydligen kan se in i min själ.

Den där tonåringen i mig hängde på. Var alltid medveten om var han befann sig. Försökte tolka varenda handling. Som en tuff och duktig person hände det att jag kunde fungera men så såg han på mig och PANG! Förlorad igen.

Sista kvällen satt vi tillsammans på klipporna i kvällssolen. Som den pyroman jag är så hade jag gjort upp eld tidigare och doftade därmed mustigt av skogsbrand. Keps, knallgrön vindjacka och gummistövlar. Vill att ni ska förstå hur dåliga förutsättningar jag hade rent fysiskt. Kände mig HELT ur hans league.

Han var noga med att flika in att han var singel. Ett bra tecken. Vi pratade i över två timmar och hans humor var otäckt lik min. Ingen annan kom över till oss; anar att de tyckte det var skönt att slippa oss en stund. Lite sådär intensivt. Ni vet när man kan bygga ett ”nät” av någon annan? Ofta har jag alla chanser till det men tröttnar, glömmer eller tappar bort mig någonstans. Ödmjuka, jätteroliga megahunkens nät är väl bevarat.

Han är arbetare. Säger man så? Jag har aldrig dejtat en. Mamma, som fick höra om honom i två timmar (I shit you not), var förstås överlycklig. Tydligen ska sådana vara normala och inte störda som alla höga chefer och liknande jag dejtat. Dessutom är han norrlänning. Jackpott för mina föräldrar som kanske är lite väl investerade i mitt kärleksliv för min ålder.

Jag hade spenderat tre dagar med att finna en strategi för att få träffa honom igen. Blev faktiskt lite stressad över tanken på att om jag inte ”sealed the deal” innan vi åkte hem hade vi kanske aldrig återsett varandra.
Han frågade om han fick visa mig en sak i hamnen där han bor. Antingen trycker han mig försiktig mot den sträva väggen på båthuset och kysser mig eller så läser ni om mig i tidningen när jag spolats upp på någon skärgårdsö.

Ja, så endera hade han funderat lika desperat på samma sak eller så var han vid sunda vätskor och kunde föreslå en aktivitet utan större ansträngning.

Nytt jobb; det har vi täckt. Men EN DEJT?! Med en människa jag träffat på ett fullt ordinärt vis varpå attraktion uppstått, som jag antar att den gör för de flesta andra. Kanske inte sådär superknepigt som det annars brukar vara?
Titta på mig; som drar sådana slutsatser efter tre dagar… Visserligen tre intensiva dagar.

Någon annan sa om detta: ”let’s watch this crash and burn”. Så kanske det blir men oavsett kommer jag alltid minnas de där dagarna med min inre pubertala tonårskille, och min stora crush, med förtjusning. Svinkalla majdagar på vuxenkollo, typ. Innehållsrika drömmar och fantasier om vad jag vill göra med honom. Vi har ju redan klarat av nätter ihop, middag och solnedgång. Tre dejter, i princip. Okej, jag kanske såg framför mig honom svettig, de där starka armarna, dat ass, efter cirka en kvart men det är naturligtvis högst internt.