Vem är den här GH då?

Om du är så hängiven att du vill/kan/orkar läsa alla inlägg under taggen privatliv så kan mitt eviga tjat om GH verka rörigt. Varför inte skriva ihop en sammanfattning om denna mytiska varelse? JA, säger ni!

Vi träffades 2009. Faktiskt medan jag var i mitt enda, långa förhållande, och hade inte börjat sälja sex än. Vi möttes bara på event genom våra jobb och talades vid då och då. När mitt dåvarande förhållande tog slut (och det var fan på tiden) så dejtade jag en hel del (repade-hans-BMW-mannen inkluderad) och mailade sporadiskt. Jag minns en märklig kväll i London där jag bjöd ut honom på en öl efter en kväll på mässan och frågade om han ville följa med till mitt hotellrum och HAN SA NEJ!

Trots det reste vi bort en helg och även om att vi hade världens roligaste dagar hände inget. Han frågade mig om han fick kyssa mig och JAG SA NEJ! Jag, liksom? Och när jag väl lärde känna hans sinnesjuka sexuella drift; HAN, liksom? Vi har båda insett att det berodde på en attraktion som sträckte sig låååångt bortom den fysiska. Kärlek; visst kallas det så? En miljon procent, ren, störd, besatt kärlek.

Sedan kom han till Stockholm och det var då vi spenderade en natt ihop. Noll sex. Helt galet.

Min tidsuppfattning är kass så jag vet inte exakt när vi faktiskt blev ett par. Nån gång; duger det?

Men. Vi är vi, och det var väldigt av-och-på. Vi bodde aldrig i samma land. Husköp sket sig. Jag var bitter varje gång mina förhoppningar om ”happily ever after” gick åt helvete. Hans förbannade jobb och hans förhållande till det.
Han är smart, förbannat rolig, omtänksam och, herregud jesus skänk mig styrka, amen, sexig.

Han är det vackraste jag sett. Står inte ut med åsynen av honom, faktiskt. ”Love is like an arrow straight to your heart” som världens absolut bästa band säger. Och den vridna kärleken kommer nog aldrig gå över. Han säger nu, när åtminstone jag är 1000% säker på att vår framtid är bortblåst (och accepterat det): ”that man you end up with, you’ll always cheat on him with me”. Och vet ni? Det skulle jag nog. Därför, när den dagen kommer då jag träffar ”the man I end up with”, kan jag inte befinna mig inom 100 mil radie av GH.

Det är omöjligt för oss att ens tro att den andra KANSKE är i samma land utan att söka oss till varandra som getingar till saft.

Sedan gick allt åt helvete på riktigt. Jag har alltid försökt få ihop oss till någon slags organiserad familj. Vi kunde i alla fall bo ihop? Det slutade med att jag var ensammare än någonsin, och samtidigt inte, i London. Jag trivdes egentligen men jag ville ju vara med honom genom att faktiskt bo där. Det hjälpte inte (vilket jag borde ha fattat) för han spenderade lika lite tid där som han gjorde i Stockholm. Han bor liksom i tre olika länder och reser till säkert 20 andra på ett år; åtminstone fem varje månad. Alltså var han hemma i genomsnitt en kväll i veckan (inte en dag eller dygn alltså, utan en kväll). Ibland var han borta två-tre veckor i sträck.

När han väl var hemma var han extremt trött och inte riktigt på samma nivå som jag. Det vill säga inte ”YAY! Du är hemma! Nu ska vi gå på teater och middag och sedan ha megaintensivt sex hela kvällen, krama ihjäl varandra, titta på Channel 4 documentaries till kl 03 och vakna i ett svettigt sovrum och äta bacon 11 på förmiddagen!”

Det hände en sak som fick mig att inse att vi var körda. Nej, han var inte otrogen. Eller, ja, vad jag vet i alla fall. Hur kan man någonsin veta? Räknar man in allt ovan plus denna grej så var det egentligen en fråga om det hade kunnat sluta på ett annat sätt.

Jag flyttade ut.

Jag ångrar inte en dag. Visst, jag trodde helt ärligt att vi skulle köpa det där huset vi nästan köpte innan han fuckade ur, gifta oss på samma ställe där en av hans närmaste vänner gjorde det (ungefär världens vackraste plats för övrigt), skaffa barn, spendera väldigt olika, men underbara, högtider hos varandras familjer, dra dåliga skämt för varandra till’ death do us part.
But, hey, that’s life! Skulle inte byta ut något av det; inte ens de ensamma dagarna. Blabla man lär sig alltid något, blabla. Sant, hursomhelst.

Men hans närvaro i bloggen handlar i huvudsak om sex. Min gud, sexet. Det är oslagbart. Trots hans ålder var han inte bevandrad i de mer experimentella varianterna; och vilken bra student han var… När jag väl träffar min framtida make och han träffar sin dito så ska jag nog skicka ett brev till henne med meddelandet ”YOU’RE WELCOME!” (eller inte, men det vore roligt, säg?)

NUTID

Det de flesta läsare stör sig på (och nu räknar jag inte de som hatar min blogg av andra skäl) är just GH.

”HUR KAN DU TRÄFFA HONOM FORTFARANDE???” typ.

Vi är båda vuxna människor. Eller, något. Jag har inget åtagande gentemot honom; han får välja vad som är bäst för honom själv. För min egen del har jag inget att förlora. Jag älskar mig själv, vet var jag har mig själv och gör inget som jag inte vill. Det är ju jag, liksom? Det vet ni.

Jag kan inte leva utan äventyr. Och våra äventyr kickar ass till den punkt där de flesta inte hade orkat hänga med. Partners in crime. Jag saknar inte honom längre men ser fram emot när vi träffas. Kort; intensivt. Ingen inbillning. När den där ”the one I’ll end up with” dyker upp, så visst, men så länge jag är singel och mår bra kan jag bara ha kul, eller hur? Och det är vad vi har.

Han verkar vilja ha en stadig kontakt. Hittar på saker jag gillar, som han förut kanske inte skulle välja frivilligt. På helt eget bevåg planerat en drömresa (förra året: ”can’t have ANY time off, have to work all summer”). Mindre självisk än på mer än ett år, kanske till och med två.
Jag är fullt medveten om att du nu tänker det vi alla gör: han vill ha det han inte kan få.
Kanske till och med ”claima” mig. Visar tecken på svartsjuka jag inte fått ta del mycket av tidigare.

Moraliskt sett? Han säger att han vill mer. Men det tåget har gått och det vet han. Jag är en trofé för honom att vinna och han är van vid att vinna. Påminner det er om någon? Jag tävlar om det mesta men inte människor. Vill han göra det; fine.

Så!
GH = GentlemannaHingsten. The gentleman stud. Det vet han att jag kallar honom och han älskar det. Det där egot, alltså. Han har alltid vetat att jag gör det mesta jävligt bra men nu när jag valt att följa mina drömmar på riktigt blir han än mer attraherad. Han borde ha gjort detsamma. Då hade vi kanske varit den där familjen. Nu är det inte så och beslut är tagna, och så vidare.

Jag har faktiskt aldrig mått bättre. Och mina möten med honom gör det knappast sämre. Så vad sägs? Låt oss ha kul och göra sådant vi mår bra av. Och sedan beskriva det ingående till vissa människors glädje och andras inte.