Han som inte kunde vänta

Jag besökte då och då en riktigt bussig kille. Ingen high roller utan blygsam och enkel. Men, ser ni, han var rejält sexuell. När vi funnit att vi var av samma slag fick jag ett oväntat men välkommet välkomnande en gång.

Som vanligt klev jag bekvämt in hos honom, vände mig något för att låsa dörren. Plötsligt hade jag hela hans kroppstyngd mot mig. Varma händer, stånd mot mitt ryggslut och en nästan flåsande röst i nacken.

”Får jag ta dig precis här?”

Praktiskt nog hade jag hunnit tänka på honom och mina planer för kvällen innan vi sågs. Ett katastrofalt lokalsinne brukar innebära att min huvudsakliga hjärnaktivitet går till att försöka hitta var fan jag ska men nu hade jag lärt mig var han bor (tog bara en sisådär fem-sex tur och retur-promenader. Herregud). Det hjälpte definitivt till för att vara mer beredd.

Han drog upp klänningen och smekte mig bestämt. Jag hade inte hunnit låsa dörren och en snabb tanke dök upp: tänk om jag skulle lyckas trycka ned handtaget i kåthysterin och ramla ut i trapphuset med klänningen över huvudet. Kul syn!

Jag förmådde dock precis göra det han vände mig om och totalt körde över mig. Precis där vid dörren. Saknad, åtrå, frustration – löst. Sedan åt vi pasta i soffan, lyssnade på Vreeswijk och pratade om aboriginer.

Men – as I like them.