Golddigger much?

Hej käraste från en fuktig loungestol. De spelar flåsiga låtar och GH läser nyheter för mig som jag endast hör 50% av men låtsas förstå helt och hållet. Day time drinking. Post breakfast orgasm. Fortfarande ont i halsen efter en rejäl face fuck session. Kort klänning, konstant mätt, provocerad av människors kroppar. Tittar på hans starka armar och lår, skäggstubb, otämjda hår, JÄVLA BLÅA ÖGON. Kåtkär. Är det ett ord? Skitsamma. Det här skrev jag innan jag åkte och ni ska inte slippa undan mig så länge.

Jag har ALLTID betalat för mig. När någon annan inte betalat för mig, förstås. Privat har jag delat notor och skit hela mitt liv. Visst har jag fått fina presenter men jag är inte så dålig jag heller; GH fick en resa till Italien när han fyllde 41 TROTS att han då tjänade 4 gånger mer (lönegapet har ökat ännu mer sedan dess, jävla patriarkat, lol).
Bolån, räkningar, kläder, skor, väskor, kosmetika, mat, resor. All on this bitch.

Min första pojkvän var flat broke. Jämt. Han var en bad boy men en jävligt dålig sådan som inte ens langade knark eller stal bilar. Bara ett fattigt bad ass.
Sedan dess har jag uteslutande dejtat män med ganska ansenliga summor pengar, framförallt GH. Men ändå har jag inte känt att det är ok att jag blir bjuden på allt.
Ja, om någon föreslår en resa till Bermuda (dock ej hänt, tyvärr, öppet fönster for ya’ll) så kommer jag säga att jag inte har råd. Om herrn i fråga då vill betala det extra det kostar utöver vad en helg i Ullared går på så får han göra det. Det har jag inga problem med. Samma med i princip allt som är gemensamt: min budget ser ut såhär; vill du lägga till mer så är det upp till dig.

Hälsosamt, va? Ja, det är en självständig, vuxen, svensk kvinna idag.

Nu är jag egentligen i samma tankesätt men efter att ha sagt upp mig från mitt välbetalda, ”fina” jobb så är Ullaredshelgen lite mindre ironisk. Jag kan inte dela notor på fina restauranger. Mitt liv, som är rörigt rent praktiskt, är DYRT och jag måste prioritera. Nöjen, där min motpart är välbeställd, hamnar hos honom, och det accepteras. Ingen ser ut att vara alldeles awkward när något ska betalas: jag gör det inte om det är något vi gör tillsammans. Kaaaanske händer det att jag ibland ber GH om saker som han köpa till bra priser i och med hans sinnessjuka resande. Står för det (tror jag… Varför erkänner jag detta?) Jag vet också att det för honom är ett sandkorn i Amazonfloden. Känns fortfarande lite ”fel”. Lite.

Jag trodde att man var mer ”PAY THIS SHIT!” när man var yngre men jag verkar vara tvärtom. De jag umgås (ligger…) med vet att jag behöver sponsras för icke-nödvändiga aktiviteter. Mind you; jag betalar fortfarande för min egen skit. Tar du med mig ut får du dock bekosta kalaset. Tills jag blivit helt stört välbetald inom min nya karriär.

Nu vill vissa argumentera att jag är en så kallad sugar babe. Haha. Jag är snart 30. Men ok; jag är en fena på sex och det är väl ett plus i kanten. I övrigt är jag rätt trevligt sällskap och enligt vissa ”unik” så helt galet är det inte.

Måste nog haffa min försäkring snarast innan mitt bäst före-datum. Lock this shit down. Tyvärr lever jag hellre på fryspytt och Cubuslinnen i resten av mitt liv än med någon jag inte älskar. FAN. Dåligt för ekonomin och den dyra smaken.