Patologisk lögnare?

Jag har avvaktat i flera veckor med att skriva om detta. Nu känner jag att jag vill få ut det och sedan lägga det bakom mig.

Som ni vet ångrar jag mig aldrig. Ser de positiva sakerna och lärdomar som kommit av mina beslut. Men det här behöver jag skriva ändå.

I höstas träffade jag en man där vårt ”förhållande” gick från kund-hora till askul-bra sex. Det utvecklades även en snutt känslor men i huvudsak var det ett hysteriskt äventyr med två personer som connectade på varenda plan som existerar.

Jag har skrivit om honom förut:
Första gången vi träffades
Lite till
Och en annan

Finns mer utspritt i bloggen.

Det ligger ett draft som jag började på 9:e juni och här är lite ur det:

Ojojoj. Jag har ställt till det (igen). Eller… Åtminstone varit en katalysator.

Den här gången är det en annorlunda variant. Vid några tillfällen har jag fått antingen mail/sms från män som skriver ”min fru vet” eller arga samtal från partners som krävt att få veta vem jag är och hur jag känner hennes man.

Hemskt. Men inte mitt problem.

Så hände något jag kanske borde förväntat mig men som ändå kändes helt surrealistiskt.
Frun till en speciellt fin man fick veta om vår affär.

En dag, för inte mer än några veckor sedan, fick jag ett meddelande om att hans fru frågat vem ”Lisa” är.

OBS! Jag har redan pratat med Niclas cirka hundra gånger om detta. Trots vårt ”förhållande” har jag förstås absolut ingenting med deras förhållande att göra. Därmed är allt jag skriver från och med nu endast mina egna, väldigt vinklade åsikter och få av dem skulle jag säga till honom direkt. Mina tankar och känslor har verkligen inget att göra med deras business.

Nu kommer du nog få en liten Niclas-paus, kanske lika bra.

Vaknade av att *han frus namn* står brevid sängen och kräver att få veta vem Lisa är.

Hon hade kollat telefonen och sett sms, jag hade inte rensat där.

Ouch? Ja, MEGA-OUCH! Han erkände, fast berättade inte hela sanningen. Inte om hur vi träffades (han betalade mig för sex) eller vart (flera gånger hemma hos dem, bland annat).

Vi börjar vid hans lögner. Hade jag fått veta att 1, min man hade varit otrogen, 2, i vårt gemensamma hem, bland annat, samt 3, med en hora, hade jag totalt tappat förståndet. Alltså… BANANAS! Om ni läst om Crazy (ex)girlfriend-Lisa har ni sett ett uns av hur det skulle se ut. Bara; omg. Inte en vacker syn.

Det var som sagt surrealistiskt, trots att risken förstås alltid varit överhängande.

Jag tycker att jag känner honom. Att han kanske inte borde vara i det förhållandet. Men det borde jag inte säga, obviously. Men efter vad han berättat tycker jag så och det står jag för. Många hakar upp sig på bekvämligheter; det är krångligt att separera, man har mycket ihop, vad ska andra tycka/tro. Jag har varit i en liknande situation men då var mindre kapital på spel. Det ÄR klurigt och det ÄR jobbigt; men man kan inte leva mer eller mindre olycklig i resten av sitt liv för att det bara är ”okej”. Stor motståndare till den filosofin även om många, fler än jag skulle vilja se, lever enligt den.

Så. Jag kommenterar inte deras val i bloggen utan fokuserar på mina känslor kring händelserna.

Jag bryr mig om honom. Mer än jag vill. Alldeles nyligen försökte jag muntra upp honom med en kort lista av några av mina starkaste minnen. Trots kort tid ihop har jag hunnit ackumulera en hel del. Han har betytt så mycket att jag har svårt att inte göra det. Bra, dåligt? Kanske dumt att påminna i hans position.

När kunders partners fått veta om mig så har jag tyckt synd om dem (i huvudsak deras partners, alltså) men inte mer än så. Trots att det här är samma sak rent moraliskt, det vill säga inte mitt fel, så känns det mycket mer den här gången.

Jag har inte varit otrogen (JAJAJA, jag dejtade löst en kille – vi var ej ett par – och sålde sex samtidigt) men en sak jag har extra svårt att förstå är att göra det i sitt gemensamma hem.

Pussa din fru godnatt i samma säng du satte på mig för 24h sedan. Se henne vid olika platser där vi har haft sex. Kanske berätta halvsanningar om vad vi gjort fast jag inte var ”jag”. Det GÅR inte att föreställa mig detta, jag har svårt att ljuga för min mamma om vilka jag träffar trots att det inte skadar henne på något sätt. Hur kan man? Och det frågar jag inte med en ond underton utan undrar helt oskyldigt.

Sedan dess har lögnerna bara fortsatt. Han bröt kontakten – sa han. Han skulle vara försiktig med vad vilka spår han lämnade efter sig – blev flera gånger påkommen. Han skulle inte berätta att vi setts hemma hos dem – det kom fram. Jag skulle få vara anonym – hon vet mitt namn och adress och hela skiten. Han slutade aldrig höra av sig under hela den här tiden. Hon borde ha räknat ut hur vi träffades vid det här laget och det måste väl ändå vara sista droppen?

Jag hoppas uppriktigt att hon fått veta hela sanningen och kan gå vidare.

LÄRDOMAR AV DETTA, mina damer och herrar!

Dejta inte gifta män (det här var första och sista gången, jag lovar. Ska hålla mig till att knulla dem mot betalning, enbart).
När du blir påkommen, berätta HELA sanningen för den kommer ut förr eller senare ändå.
Ska du vara otrogen, ta bort sms, samtalsloggar, använd supermega-diskret mail and keep your story straight.

Visst fanns det många stunder, speciellt i vintras, då jag önskade att vi kunde bli mer. Å andra sidan har jag en princip: ”once a cheater, always a cheater”. Det var förvirrande, visst, men tiden vi hade var otroligt fin och varenda sekund med honom var fantastiskt rolig. Vi var väl partners in crime kan man säga.

Jag ångrar inte det som hände men resultatet för hans fru var katastrofalt och det är jag jävligt ledsen för.
Den här mannen kommer saknas men inte röran runt honom. Tur att jag är van vid berg-och-dalbanor.

Jag är singel (tack gode gud) och ska förbereda en utflykt med min dejt som även han är singel (tack gode gud). För en gångs skull är jag den normala i jämförelse…