Han med våningen… – revisited

Senast jag var i Stockholm och hade busluren påslagen ringde en bekant kontakt mig. Fyi: ni herrar får ett förnamn, eventuellt något beskrivande samt var ni bor eller kommer ifrån. Typ Pelle Skåne (bra pga dialekten), Nisse Norr Mälarstrand och så vidare. Med dessa och ett bra minne för människor kommer jag rätt långt i min karriär som Customer Service Employee of the year.

Vi hade inte träffats på länge. Alltså, jättelänge, så han blev förvånad när jag sa hans namn. ”Sett dig i krokarna, ville chansa” sa han. Det är den här mannen jag talar om. Tidigare synder förlåtna.

Bra personminne men obefintligt lokalsinne. Som vanligt läste jag om naturkatastrofer i Ubern när chaffisen inte verkade vara den pratglada typen, vilket ledde till att jag hade ingen som helst aning om var jag var. Alltid lite pinsamt att säga ”jag vet inte vilken port det är, jag har inte varit här förut” när vi cruisar längs med gatan klockan 11 på kvällen.

Döm om min förvåning när han inte kände igen mig. Vad fan? Vem glömmer mig, undrade jag uppifrån mitt elfenbenstorn. Nästan lika förvånande att han inte åtminstone låtsades minnas. Men så är inte han och har aldrig varit. Det bara ramlar ur raka och ärliga saker och på många sätt vore han det perfekta offret för utpressning eller annat elakt fuffens.

Det kändes som tidigare när vi träffades. Han är en snobb och sådana behöver jag en dos av ibland.

Jag är bra på att lyssna. En gång när jag i mitt vanliga jobb skulle träffa en rekryterare fann jag mig svintrött på Arlanda en tidig morgon. Han pratade på i evigheter, jag kände hur jag zonade ut flera gånger men lyckades tydligen hålla masken uppe för plötsligt sa han: ”you’re an excellent listener, I’ve never spoken to anyone who showed such genuine interest”. Mm… Genuine… Han tyckte att jag skulle jobba åt dem istället. Tänkte att han borde öva på att läsa människor lite bättre istället.

Hur som helst. Jag kan alltså fejka på rätt bra men med den här dejten blev det svårt till och från. Det verkade som att han var på väg att berätta något spännande men så hamnade han på villovägar och historien om otroheten i Sveg fann sig tvärt i vinbaren i Barcelona.

Då jag tyckte att vi har en väldigt öppen kontakt sa jag att han skulle kyssa mig lugnare. Han är nämligen I’LL STAB YA BITCH!-typen. Han var mottaglig för mina instruktioner och det var jag jävligt tacksam för.

Men så till det lite avvikande. Han kallar mig gärna älskling. Jag hade glömt att han gjorde det och fann det hela ganska bisarrt. Vi satt och pratade sista timmen och han frågade om jag ville ha tillgång till en lägenhet och vara hans älskarinna. En gång benämnde han det som flickvän. Mitt framtida liv passerade framför mina ögon; hundra olika dåliga scenarios baserade på hans förslag.

Först ville jag klura fram lite mer om hur han menade. Jag menar; en lägenhet på Östermalm mot några rundor gratissex och mottagande av monolog? Deal. Men det framkom att han faktiskt menade just flickvän/exklusiv älskarinna och då försvann liksom halva syftet med att ha en lägenhet i Stockholm överhuvudtaget. Han verkade tycka att jag skulle umgås med honom så fort jag var där och då skulle mina turer enbart baseras på att träffa honom. Are you actually mad?

Tokstolle. Fast charmig… Men ja, totalt bonkers.