Och där dog det!

Det finns inte många saker du kan säga för att jag helt ska dra öronen åt mig. Jag är ganska tuff trots allt och sådant som går snett reder jag ut. Men så slapp en mening ut som jag inte kunde tåla…

Jag kommer att hyra en lägenhet i Stockholm under oktober. Eftersom jag ändå ”måste” vara där inser jag att det är ett ypperligt tillfälle att låta Lisa löpa fritt. Då lägenheten inte är skriven på någon alls kanske jag till och med tar incalls. Say whaaat?

W ”skulle sakna mig”. Gnnnh. Han sa att han ville hälsa på och undrade om vi kunde planera in en helg redan nu. Jag sa att jag skulle träffa vänner och släkt och (kunde inte ljuga)… eh… jobba.

”När ska du sluta då?”
”Jag vet inte.”
”Jag vill ju ha dig för mig själv någon gång.”

DU VILL HA MIG FÖR DIG SJÄLV?? Så tänkte Lilla Lisahjärnan som blev nästan arg av panik medan tjejen som verkligen tycker om honom fick en stor klump i magen och insåg att hon haft rätt hela tiden.

Lite tredjeperson där, ber om ursäkt.

Jag är helt övertygad om att någon som aldrig sålt sex på ungefär ”samma sätt” som jag kommer förstå det. Inte ens den mest öppensinnade människa som lägger massvis med tid och energi på att lyssna kommer fatta helt och hållet. Om man då är helt obekant med sexbusiness och dessutom är känslomässigt investerad; ja då vette fan om det går att vara på samma blad. Om jag hade slutat hade det kanske gått bra men som det är nu; not a snowballs chance in hell.

Komiskt/tragiskt (?) nog vill han ändå hälsa på. Och då visar ett annat charmigt drag hos mig upp sig: är han så sänkt i mig att han väljer att stå ut fast han uppenbarligen inte gör det? Det vill säga: han är 100x mer inne i detta än vad jag är -> jag får panik -> en chans till ett normalt, hälsosamt, vuxet förhållande disintegreras.

Avslutningsvis låter han mig bestämma allt. Det är ok till en början, män vill vara superextrasnälla för att fånga in en, men efter ett tag blir det mest ”MEN HERREGUD MÄNNISKA, ha lite åsikter och uttryck dem, för helvete!”

Så var det med det. Jag tänker inte vara hans att ha för sig själv efter bara några månader och jag har ingen lust att detaljplanera precis allt åt oss båda. Nästa gång kan ni snälla påminna mig om följande:

1, Dejta inte män som inte är minst 8-10 år äldre.
2, Yolo:a inte så förbannat mycket.
3, Låt inte attraktion tolkas som kärlek (referera gärna till alla femtio miljoner tidigare gånger då jag fuckat upp för att min attraktion ser ut att vara mycket mer).

Fast det sistnämnda kommer definitivt aldrig hända. Det räcker med att jag TÄNKER att någon verkar charmig så står jag plötsligt där med en kille som anser sig vara min pojkvän och när jag slutat tänka den tanken så vaknar jag och ba ”what the fuck, hur gick det här till?!” Sedan gnäller jag och tycker att det är männen det är fel på.

Det här är ett extremt exempel men innan det flippade ur totalt tar jag på mig en del av skulden. Det handlar förstås också om vem mannen i fråga är. Vissa inser ungefär samtidigt som jag att det hela var en överdriven attraktion och fattar att jag tydligen är sådan men andra är väl mer känsliga. Samt har svårt att ge upp/inse fakta/ta smällen.

Två alternativ:

1, Ber om att få tala med W och säga att jag inte är redo för ett förhållande, kramas, ljuga om att vi ska fortsätta vara vänner och återlämna bortglömda trosor.

eller

2, Kasta en blick på honom, få kåtslag, initiera sex, börja grina, snyfta fram ”jag förtjänar inte dig, vi kan inte fortsätta såhär” och lämna en högst förvirrad man som inom en vecka kommer tänka ”JÄVLAR, I dodged a bullet there!”

Hur som helst har det dött.