Vad jag gör med män

Ptja, de allra flesta ingenting alls. Några har jag fått äran att lämna tillfälliga, fina avtryck hos. Ett fåtal har fått mycket mer vilket oftast slutat illa.

En i den sistnämnda kategorin krossade jag hjärtat på, big time. Nu snackar vi i stilen där han slutade leva, äta, gå ut. Jag vet det då vi hade gemensamma vänner. Det otroliga: vi var aldrig ett par.

När jag berättade att jag var tillsammans med GH tyckte han att det var rimligt att stalka honom också då jag ofta fick frågor som: tjänar han mycket pengar eller? Borde ha fattat att du var en golddigger. Hur ofta träffar du honom med jobbet han har? Ska du flytta till Rom nu? Ha så kul.

Och såååå vidaaare.

Brustna hjärtat-mannen förstörde ganska mycket och jag var väl inte direkt bäst på att göra det bättre. Innan jag insåg att det hela var en gigantisk katastrof var jag övertygad om att vi kunde vara vänner (haha!) Jag hade också dåligt samvete, ville få honom att förstå. Därför bröt jag inte kontakten direkt utan försökte vara snäll. Lessons learned osv…

När jag senast träffade GH tog jag upp ett, för mig, fint minne som han direkt kommenterade: ”that was when that guy texted you all the time”. Jag mindes inte ens den biten och insåg då hur mycket det förstört för oss; hans minnen av de dagarna var i första hand negativa när de för mig varit fantastiska, romantiska. Fram tills nu, alltså. Dammit.

Brustna hjärtan-mannen mailade mig idag. Han skrev såhär:

Jag trodde att jag gått vidare och har träffat flera tjejer efter dig men tänker fortfarande på dig ibland. Sista gången vi träffades märkte jag att något var fel (hallå, du avbröt sex!) men vägrade inse att du ända sen dess inte ville ha mig. Saknar vår vänskap och alla skratt. Håller stenhårt i alla bilder trots att min flickvän bett mig kasta dem. Du är inte poppis 🙂

Den här låten skickade jag till dig när du sa att du inte orkade träffa mig längre. Och kanske igen när du sa att du träffat någon annan… igen, när jag fick höra att ni gjort slut. Alldeles för många gånger, men när du dyker upp i mina tankar måste jag lyssna på den och låta känslorna rusa. När jag hör någon prata om hur de aldrig kunnat glömma någon eller hur de kämpat för att få den tillbaka. Jag kommer nog aldrig ge upp hoppet.

Nu när du flyttat vet jag inte vad du gör eller hur du mår. Jag har samma nummer, samma adress och skulle ens en liten bit av dig vilja talas vid så finns jag här. För alltid.

Jag kommer aldrig glömma hans leende. Första kyssen mot en pelare utanför WTC i Stockholm. När vi satt på ett traktordäck och låtsades inför våra vänner att vi bara var kompisar. En ovanligt varm vår på hans balkong med öl och cigaretter trots att ingen av oss egentligen rökte. Ännu varmare nätter i hans säng.

Nej, han är inte min soulmate. Men han var rätt precis då. Jag gjorde honom illa och önskar att det inte blivit så.

Jag la till låten han nämnde i min Spotify 2012. Två unga idioter varav den ena var förälskad och den andra attraherad… Kanske var jag lite förälskad. Vem kunde inte bli lite förälskad i honom?

Det här är i alla fall låten. Han sa att det kändes som att jag skrivit den till honom, trots min fruktansvära sångröst och totala avsaknad av relation till den isländska grupp som faktiskt gjort den. Jag hoppas att han slipper relatera den till någon annan i framtiden.