Share the love

Jag har två snygga jack i sängramen som GH nog önskar han förträngt: den korta men rejält dirty romansen med min indirekta chef som senare skulle visa sig bli en av GHs närmaste affärskontakter samt en extremt uppsatt chef hos hans största konkurrent som råkade flippa lite cash min väg. Lite struligt, sådär. Men ska vi ta och slå dessa, mina damer och herrar?

Ikväll fick jag en riktig käftsmäll, ni vet när man inser något alldeles chockerande. Kalldusch med brandslang.

Förra helgen träffade jag en man på besök i Sverige. Fint hotell, trevlig prick, bra dejt, liksom. Inga konstigheter. Det enda som stack ut var att han uppgett ett typiskt svenskt namn, vilket jag endast skulle ha problem med om det gällde en ”icke-västlänning”, men som var lite småudda då han endast talade engelska med en rätt rejäl amerikansk dialekt. När jag låg invirad i hans armar och lekte med håret på hans bröst frågade jag försynt om det svenska namnet. Han skrattade till och sa att han aldrig hittat på låtsasnamn förut och satt ihop två namn han sett under dagen på deras Stockholmskontor.
”But nice ladies as yourself of course deserve to know a gentleman’s real name”, log han och när jag hörde namnet fick jag en liten konstig känsla av att jag kände igen det.

Min persondatabas satte igång direkt men kunde inte placera honom. Släppte det.

GH hörde av sig tidigare idag och nämnde något om hans jobb. La ned telefonen, lagade mat och plötsligt när jag står med näsan intryckt i skafferiet kommer det från ingenstans: JÄVLAR JAG VET VEM DET ÄR!!!

Det är för helvete en nära kollega till GH. Vi har till och med varit på samma fest (men missade varandra vilket jag endast minns då Kollega-Kund-Mannen hade sagt att det var synd att inte fått träffa ”that alluring lady”, och jag har aldrig tidigare beskrivits som alluring). Satans tur det, herr KKM. Herregud.

Ja, så nu är det bara att hålla kakintaget noga igensytt under nästa veckas resa med GH. Vi gjorde en liknande förra året som innehöll ett riskmoment som beskrivs i början av det här inlägget. En liknande 12-timmarsfylla hör liksom en av dagarna till så det gäller att undvika mina såkallade ”dead give-aways”:
– Eeeeeh…. him? * VEM, LISA, VEM?* Um, nooo… What? Haha. No, what..?

– Oh my god, Scott Johnson?? *lång paus* No no, I don’t know him… I just… I’ve heard of him… somewhere?

– He’s a nice guy! *åh, ni har träffats?* yeeeeaaah, weeeell…. it was… maybe hmm… actually, I really have no idea what I’m talking about. Oooooh, cheese!

Mvh
Lisa
Subject Matter Expert
Lies & Clever Cover-Ups™