Mammatankar

Satte in en ny spiral idag då min livmoder förskjuter dem efter två år. Min babymaker är tydligen rätt angelägen att få jobba så det är min lott här i livet. Det är fortfarande bättre än alla andra preventivmedel jag provat; och jag har provat de flesta. Oavsett känns det som att bli skjuten i magen och en liten påminnelse om en av anledningarna till att inget större bör tryckas in eller ut där.

Men så åkte jag tåg och hamnade bredvid en unge. Familjen var lite utspridd så den äldsta fick sitta hos mig. Skulle väl gissa att han var runt 10-11 men jag är kass på barns åldrar. Har trott att en femåring var två. Trott att treåringar inte kan prata.

Han berättade att han har sommarlov.

– Vad lärde du dig under året som du minns bäst?

Bra fråga insåg jag snabbt då jag fick en lång och detaljerad insyn i ett barns huvud. Han pratade om religion, krig, politik, konst och historia och det var den mest intressanta och givande diskussionen jag haft på LÄNGE. Vilken jävla ödmjuk, intelligent, nyfiken och välbalanserad unge.

Barn överraskar mig nästan alltid. Jag behöver liksom inte slå på min övertänkande Lisa-hjärna som ska leta egentliga meningar bakom människors ord, kroppsspråk och sätt att uttrycka sig. Vet de inte vad de vill säga så är de tysta istället för att fylla ut tomrummet med intetsägande trams och floskler. Och jag kan sänka (eller är det faktiskt höja?) mig till samma nivå och låta allt ha mer SUBSTANS. Med barn måste jag dessutom vara kreativ på ett annorlunda sätt.

Fick en video på min brorson som säger ”jag älskar dig Lisa” och det är fan i mig den mest genuina kärleksförklaring jag fått. Nu kanske hans mamma fått honom att säga det för att hon tycker att jag ska slå mig ner med någon ”normal” man och skaffa ett ”normalt” liv men det kändes ändå rakt i hjärtat, som ren kärlek.

Erkänner att jag ibland blir lite avis på gravida kvinnor. Samtidigt tänker jag: ”är hon inte konstant LIVRÄDD och panikslagen??” Det är ju en så sjukt stor grej.

Det är extremt tydligt att många i min krets ser ned på mig i viss mån för att jag inte ens är i närheten av familjelivet. Rent biologiskt är det inte så konstigt då det är hela meningen med livet men det kan ändå kännas lite drygt. Ibland låter de nästan desperata; typ: ”men han *insert trevlig kille* är ju superbra, varför satsar du inte på honom?”

Ehm, för att jag inte… vill? Vissa säger att jag har orealistiska krav och jag vet att många tycker att jag är bortskämd.

Visst skulle jag kunna välja att ha ett förhållande, redan idag. Varning för jantelagsfrånsteg men det finns lämpliga kavaljerer som inte skulle tveka. Det skulle innebära att göra avkall på enormt mycket och ställa krav på mig som jag inte är redo att uppfylla. Och ja; det är kanske bortskämt och en gnutta själviskt, det erkänner jag. Men om tanken på det låter precis som ovan (göra avkall, krav) så är det ju inte rätt.

Jag har haft en stor kärlek i mitt liv (gissa vem.. heh) och för honom gav jag upp allt det där som ”man inte gör när man har pojkvän”. Inte helt lätt men ändå utan tvekan. Det var VÄRT DET.

När jag känner längtan efter det där ”normala”; tvåsamhet, planering av framtid, gemensamt hem och i viss mån liv, familj osv så kan det locka att ”plocka” någon av de fina kandidaterna och helt enkelt slänga bort allt det andra. Men så har lite livserfarenhet (äntligen) lärt mig att tänka ett steg till: hur det blir när jag egentligen inte är förälskad nog, övergår till bitterhet, känner mig otillräcklig och börjar tycka illa om både mig själv och honom. BEEN THERE!

Det handlar inte bara om att sälja sex, om någon tror det. Det är framförallt att jag skulle behöva vara tillgänglig, något mer förutsägbar och liksom ”stabil” i förhållande till en person som då per automatik står mig extra nära.

Men det är klart att begränsningen i att inte kunna göra vad jag vill med vem jag vill är knepig att förlika mig med. Det är en frihet det krävs mycket för att jag ska ge upp. Resorna vore det svåraste. Äventyraren i mig som i flera år nu fått möjligheter att se och göra så många olika saker för att personerna jag rest med har varit just så olika. Och som har haft ekonomin.

Även den biten vet jag att många rynkar på näsan åt. Trots att vi inte pratar om det fattar de såklart att det händer mer och att trots att de inte vet om mitt sexarbete ser mig som en slags hora. Mina närmsta säger dock ”om ni trivs ihop och han har ekonomin, vad fan är problemet?” och har nämnt att avundsjuka ligger bakom till viss del.

Hur det än blir, man vet ju aldrig, så är jag glad att jag fått chansen att uppleva alla dessa saker. Jag säger inte att man INTE kan dö lycklig om man träffat sin kärlek tidigt och levt svenssonliv men jag har på olika, kanske okonventionella sätt, träffat män som det absolut inte blir några barn med men som kunnat bjuda på upplevelser de flesta bara kan drömma om. Det tänker jag inte skämmas för.

Vi har olika mått på lycka och sedan jag bestämde mig för att sluta jaga den lycka som enligt gällande normer anses standard så har jag mått bättre. Samtidigt är det skönt att de där små stunderna av barnfunderingar dyker upp; det kanske finns hopp för mig (som en del väljer att se det). Och jag har faktiskt gott om tid.

Cynisk fotnot: jag må vara lite avis på familjer och folk i vad som ser ut att vara lyckliga förhållanden men min erfarenhet får mig ändå att tänka: ”lilla vän; om du visste vad han gör bakom din rygg”. Och detta är den absolut största negativa biten kring mina livsval. Jag tror att jag hellre hade levt i ignorant bliss.