State of the L – påskresa 2018

SENT, JAJAJA! Men ta det, eller skit i det. Det har legat i mina drafts i månader.

Trogna följare vet att jag charmades iväg på ännu en roadtrip med GH runt påsk. Den var episk av många anledningar; på gott och ont.

Jag inledde den utvilad och full av energi. GH däremot hade jetlagen från helvetet efter en bokstavlig jordet runt-resa. Jag tycker att han alltid är mer eller mindre jetlaggad så tog ingen jättenotis om det det första dygnet; till jag insåg att han faktiskt inte mådde särskilt bra alls. Därmed befann jag mig i ett slags limbo hela veckan, växlandes mellan lite dåligt samvete, tycka-synd-om och att försöka lista ut vilken aktivitetsnivå han önskade/behövde. Ganska jobbigt men jag är trots allt van vid det här laget.

Den började som jag hoppats. Sedan sov jag inget och sömnbrist fuckar upp mig totalt. GH kom, också han halvtrasig, ut i loungen på morgonen för att hitta mig med en pulverkaffe och tårar i ögonen. ”What’s up darling?” Känslomässigt stabilt svar: ”this landscape makes me think of how tiny we are and how nothing really matters and we’ve all just made up what’s important when none of it really is, and people are so mean to each other and for what?”.
”Oh… Did you watch Pale blue dot again…?”
Haha. Res bort med mig! Jag är jättebra sällskap!

Vi var alltså inte våra bästa jag så när hotellreceptionisten HADE MAGE att inte ge oss ett rum kl 8 på morgonen sa vi båda i princip i kör: check our membership status. Då minsann fick vi ett rum och ett ”my sincerest apologies, sir”. Hade vi nu inte haft det hade vi i och för sig sovit på en parkbänk eller något, så illa däran var vi. Men… Ja, jag vet hur det låter… Somnade i badet. Rökte cigarrer och drack gin. Är det semester så är det.

Dagen därpå var det dags för bisarrt/awkward/wtf-time. Jag hade ett tag innan detta börjat bli rätt så obekväm av min kund/väns odelade uppmärksamhet. Har inte nämnt så mycket om vårt ”förhållande” den senaste tiden här på bloggen men han hade blivit rejält krävande; i stilen ”jag fick slingra mig ur hans grepp”. Visst är det lite av min paradgren av sända ut förvirrande signaler men här måste jag säga att jag hade varit väldigt tydlig med vilken nivå vårt umgänge skulle ligga på. Och apropå ligga så involverade den nivån inget av den sorten. Han var dessutom välinformerad om att vi kunde säga hej om vi träffades på eventet, men knappt mer. Kändes rimligt, trots allt.

Hur som helst. Våra blickar möttes inom 10 minuter av eventets början så jag hälsade snabbt. GH var märkbart missnöjd. Hoppades att det inte skulle bli fler möten. Kundvännen tyckte att jag var ”onödigt kall”. JAMENGUDHÅLLKÄFT. Vilken jävla katastrof att kundvännen ens bestämde sig för att åka till exakt samma land, exakt samma stad och exakt samma event som jag och mitt sällskap. Det är väl inte så märkligt att jag inte umgicks med honom… Herregud.

Dagen efter skrev KV till mig att han berättat om mig för något killgäng efter eventet som då ska ha sagt: ”that beautiful Swedish blonde girl? It didn’t seem like she was together with that guy” (that guy = GH). VARFÖR berätta det för mig?? Ska jag lägga det till min databas av ”bevis på att jag och GH inte hör ihop”? För den är rätt full redan. Och varför pratar han om mig med random män när hans egna ressällskap var med?? Där har vi betoningen av onödigt. Tappade lusten att hålla kontakten med KV rätt rejält.

Nej, nu släpper jag KV. Det var dock jobbigt och känslomässigt påfrestande. I övrigt var det ett otroligt roligt event. Somnade inte på hyrbilskontoret eller slog huvudet i ett handräcke dagen därpå dessutom.

Bodde för övrigt i den finaste hotellsviten jag varit i, någonsin, de sista dagarna. Hade kunnat stanna där lätt två veckor till och kurera jetlagmonstret. Det märktes att han började må bättre, speciellt när han bara såg på mig och log när jag pratade om hinduism och indisk kultur med en gubbe en kväll.
”You’re just such a beautiful, lovely person” sa han när gubben avlägsnat sig och hänvisade till min konversation. 2016 hade han tyckt att jag var skitjobbig som pratade med vem som helst om vad som helst, vart som helst. Fina man. Tittar på mig med kärlek i blicken sådär, like it’s 2015.

När jag kom hem till mitt nästan tomma hus kändes det just tomt. Han verkade så skör och liksom… mänsklig. Som att mycket av det han benhårt intalat sig själv (och mig) har hunnit ifatt. Mindes när han hjälpte mig packa precis det här huset när vi flyttade ihop och det slog mig att jag nu stod där, ensam igen. Ensamheten som jag vanligtvis älskar kändes som ett gift de första dagarna efter hemkomsten. Snacka om AT.

När jag läser tillbaka inser jag att det låter som en rätt jävla värdelös resa. Och nu när jag lämnat detta inlägg i några timmar ser jag att skrivandet av det rev upp lite halv-trauman.

Ni tenderar att inte finna sådant här lika intressant som ovanstående:

  • GH fick prova en sådan där kaloribombs-frappuccino från Starbucks för första gången: ”oh for fucks sake, this tastes better than your pussy!”
  • Jag slog personligt rekord i svordomar under en av de mest skrämmande och samtidigt häftigaste upplevelserna i mitt liv vilket fick våra tillfälliga partners att säga att jag var mer underhållande än upplevelsen i sig:
    Fuck me, what the hell am I doing?
    Who ever thought this shit was a good idea?
    Who the fuck does this??
    I must have lost my damn mind.
    I changed my mind, get me the hell out of here.
    Why do I ever listen to you?? I thought you loved me!
    *10 minuter senare*
    Wiiiiiieeeeee! Best. Day. Ever.
  • Vi körde vilse men bråkade INTE över det. Damn.
  • Jag slog rekord i ”gråta-över-saker-jag-inte-kan-förändra”; fast liksom på ett bra sätt. Krig och mänskligt lidande, ni vet. Sådant man faktiskt borde bli upprörd över. GH bara lyssnade och lät mig vara mitt förjävla skumma, känslomässiga jag. Åh.

Nu, däremot, är jag mycket nöjd med min ensamhet. Eller ja, jag har ju träffat andra vuxna människor, men ni fattar. Att komma hem till mitt hem; lite tomt och oinrett men mitt. Bliss.