State of the L (och när jag fick en dålig recension) – 23:e oktober 2019

Om det är oklart vad ”State of the L” är så är det när jag klämmer in en massa skräp som jag annars inte kan få ihop till ett vettigt blogginlägg med röd tråd och tema. Det handlar alltså om hur jag känner, så ni som är känsliga för girly ”omg but I loooove him” samt ”jag har problem som alla andra men mina MÅSTE vara värre buhu” kan sluta läsa här.

Det hände något roligt för någon vecka sedan och GH har velat prata med mig om det, varpå jag av okänd anledning vägrat. Han har fått ett ”thank you” med rolig meme om brittiska stereotyper på WhatsApp och inget mer. Obesvarade samtal och foton jag inte ens orkar titta på. Det känns så drygt när vi precis bokat TVÅ resor innan årsskiftet och här ghostar jag honom in absurdum och har inte ens dåligt samvete. Hans syfte i dagsläget är i princip att agera material för kukfantasier. VAD HAR HÄNT? Jag var ju jättekär och nu känner jag mest något slags förakt. Om det är mot honom eller mig själv är högst oklart.

Ja, det har hänt mycket hos mig. Massvis att göra; firanden, boken, jobb, lite sjukdom. Men det förklarar inte att jag inte ens hör av mig efter han försökt ringa.

SKITSAMMA. Det är ett mysterium som ingen löser här eller ikväll. Istället skjuter jag på det; kanske ända tills vi eventuellt ses på flygplatsen i Bologna. Det kan ju bli spännande.
____________

Folk frågar om boken. Snälla, gör inte det. Jag lovar att berätta när den släpps och alla andra detaljer som inte har med själva skrivandet att göra. Det är svårt att förklara varför men ”hur går det med boken?” är OTROLIGT stressande. Här är den info jag är beredd att dela under skrivandet; alltså innan manus är inskickat och godkänt av förlaget, och jag kan slappna av:

  • Den kommer förhoppningsvis ut 2020, men definitivt inte under årets första halva. Jag ser gärna att den når publiken under hösten.
  • Den släpps i första hand som ljudbok och därefter i print. Därmed kan jag inte erbjuda signerade exemplar i det första skedet av släppet.
  • All annan information om släppet kommer finnas på min Twitter och hos förlaget (Storytel/Norstedts).
  • Of course I’d like to see it be an absolute banger and end up requested in translated versions but this is up to my publisher (or if they refuse; another publisher) and will in that case be communicated through above channels.
  • Om jag önskar feedback eller personer att testläsa så kommer även det frågas efter på Twitter eller här i bloggen.

Med allt det sagt: jag uppskattar er som uttrycker ert stöd av HELA MITT HJÄRTA. Utan er hade jag aldrig ens försökt skriva en bokjävel.
____________

Så. Då går vi vidare till vilken enorm megajättegrej jag gjorde av en ”dålig recension” jag fick. Hela grejen är egentligen pinsam för alla inblandade då avsändaren ljög och överdrev och jag tog det på alldeles för stort allvar.

Vi börjar med min upptäckt av vad som hittills (peppar peppar) är det första dåliga jag någonsin hört eller läst om mig själv, oavsett yrke, relation eller sammanhang. Det må låta osannolikt men en av mina ohälsosammaste, men ofta nyttiga, drag är att jag lägger en enorm vikt vid att andra ska tycka om mig. Du ska aldrig kunna klandra mig för mina sociala färdigheter. Har man den typen av ”diagnos” är kritik inte helt lätthanterlig.

Jag läser förstås vad som skrivs om mig och efter år av extremt positiva kommentarer får jag nästan en hjärtblödning (ja, i hjärtat, ifrågasätt inte) när någon hade skrivit, sammanfattat, att jag var dryg (vi återkommer till detaljer senare i inlägget). När jag såg hans ”recension” fick jag nästan panik och försökte lista ut vem I HELA JÄVLA HELVETET kunde ha uppfattat mig så och spenderade faktiskt timmar på att leta i mitt minne. Grävde i mail och sms efter små hintar; typ någon som inte gett mig mängder med komplimanger efter vi setts. Hittade inget. Lusläste varenda rad i hans text för att sammankoppla dem med honom, och vårt möte. Letade i hans tidigare inlägg efter andra igenkänningstecken (ja, jag vet, OBSESSED MUCH??)

Till slut kom jag på vem det var och då var jag inte lika ledsen för snubben hade antingen ljugit för mig, eller för sina ”partners in crime” på forumet. Eller åtminstone överdrivit i någon riktning. Det var också bra för min mentala hälsa att kunna bena ur vår kommunikation, alltså den han klagade på, och inse att han måste vara rent katastrofal på att delta i sociala samspel och/eller har cirka noll erfarenhet att prata med, och lyssna på, andra.

Låt mig sedan berätta om snubben; innan jag visste att han skulle snacka skit om mig på nätet:

All vår kontakt innan träffen var normal. Han berättade att han haft ett långt avbrott i sitt sexliv och var intresserad av min sexskola. När vi väl sågs utvecklade han det: han hade under många år varit väldigt överviktig, tappat allt självförtroende och därmed inte haft sex knappt alls, och definitivt inte av någon grad av hög kvalitet.

Efter träffen och i samband med det han skrev om mig visade det sig att han träffat massvis med eskorter och recenserat dem friskt. Hans ”jag vill kunna ha ett förhållande igen och vill inte fastna i det här så du får inte vara för beroendeframkallande” var bullshit, men vet ni! Det är inget ovanligt i min bransch; att män säger att jag är hans första hora osv osv osv. Det lägger jag inte honom till last i sig, men när man avslöjar sin lögn i tron att den andra som faktiskt var på brottsplatsen inte läser så blir det ändå lite pinsamt, tycker ni inte? År av sexköp där varje eskort säkert ”var hans första”. Jomen visst.

Det svåra nu var att inte svara. Hur gick det, undrar ni som inte känner mig? Det gick inte, svarar de som vet hur jag är. Mitt första svar inkluderade en del detaljer där jag ville bena ur WHAT IN THE ACTUAL FUCK hände men insåg snabbt att det var att skjuta mig själv i foten. Jag var därmed luddig och såhär i efterhand ångrar jag det lite för egentligen är det sjukt och orättvist att man som eskort i viss mån är en slags ”offentlig person” och därmed känns igen, och random folk kan skriva vad fan som helst om en utan att bli ifrågasatta.

Let’s boil it down till vad han skrev.

Han tyckte att jag skröt. Ja, det är sant. Han sa att jag var ”grym i sängen, bra DT blabla” men det skiter jag förstås i för sedan kom detta. Jag kommer dela upp och kommentera allt.

Jag gillade heller inte surret med Lavina mellan omgångarna.

Omgångarna? Haha. Han klarade en ”omgång”. Men ok, mister virility.

Hon skulle alltid ha sista ordet. Jag pratade om en resa jag precis varit på och hon nämner 10 andra mer exclusiva ställen hon har besökt.

Resor är bland de bästa samtalsämnen man kan plocka fram när man precis träffat någon. Att mina var mer ”exklusiva” (enligt honom) än hans är hans problem.

Vi börjar prata om sportbilar och min nya kommer upp på tal, självklart ska hon döda det samtalsämnet genom att nämna att hon känner 10 andra snubbar som har dyrare bilar.

Det här är en ren lögn och det mest upprörande av allt. Sanningen är att han hade en bil av ett lite småudda (i Sverige) märke som en bekant till mig har en väldigt speciell variant av. Alla andra som äger en bil av det märket tycker det är en enormt intressant historia. Ja, den bilen kostar definitivt mer än hans men det var aldrig syftet med min berättelse om denna mycket unika bil. Jag nämnde faktiskt aldrig ett pris för jag har själv ingen aning om vad den bilen är värd. Och det var EN (1) ”annan snubbe”, och absolut inte tio.

Hon frågar vad min lägenhet kostade, vilket jag svarade på och hon kontrar självklart med att hennes är dubbelt så dyr och stor. Jag kommer inte träffa Lavina igen.

Återigen en lögn. Han bodde i ett helt nybyggt område så när vi promenerade till hans port frågade jag vad priserna i området låg på. Efter lite snack berättade jag om hur prisutvecklingen sett ut där jag bor.

SUMMERING:

När jag träffar nya kunder, speciellt de som sagt att de är såååå ensamma och aldrig träffar kvinnor så försöker jag samtala om enkla och trevliga saker för att de ska slappna av. När personen visar sig vara rätt kass på konversation överlag så måste jag kompensera och försöka hitta saker att prata om. Ibland måste jag leta för att hitta något de kan relatera till (hans bil, en resa samt ett bostadsområde i denna kunds fall) och det valde han att se som att ”döda samtalsämnen”. Han måste, sorgligt nog, ha väldigt låg självkänsla om mitt random svamlande upplevdes som skryt eller på något sätt hotade hur han levde sitt eget liv. DEN insikten var ändå rätt skön att komma fram till även om allt på internet förstås finns kvar för alltid och hans recension kan potentiellt ha avskräckt kunder. Dessutom skrev han typ ”tack för ikväll, du är grym blabla hoppas vi ses igen” i sms efter träffen och till det säger jag ett tydligt  🙄 🙄 🙄

Lärdomar:

  1. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker om mig.
  2. Vissa män kan inte ens jag hjälpa.

Tips till er som vill recensera horor: håll er till de objektiva aspekterna. Är det samma tjej på bilderna? Hände det ni kom överens om? Var hon i tid?
Ord om saker ni uppenbarligen inte är rätt person att uppfatta kan rucka någons liv i cirka två hela dagar (YUP!) och sabba deras business. Vi är människor, ok?

En reaktion på ”State of the L (och när jag fick en dålig recension) – 23:e oktober 2019

  1. Alltid nyfiken av dina ”State of the L” inlägg, trots att jag tycker de kan vara en aning förvirrande, mest pga din relation till GH.

    När de gäller recensioner, det kan faktiskt vara bra med en ”dålig” sådan. Det pekar på att de är förmodligen äkta, till skillnad med de flesta recensioner på nätet skulle jag tro. Bra att hålla sig till objektiva fakta, som du påpekar, någons subjektiv upplevelse är ändå av lite värde om man inte känner personen.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.