Dilemmat när man bara vill skrika ”DU ÄR DUM I HUVUDET!”

Uppdatering: nu när det blivit rätt tydligt att frågeställaren inte är särskilt mottaglig länkar jag här till tråden: https://www.flashback.org/t346327p62
Inlägg #740. Se mina tre svar på samma och efterföljande sida.

Det händer att jag hör från tjejer som vill sälja sex; via bloggen, Twitter eller som i detta fall Flashback. Hon frågade visserligen inte mig personligen men när jag såg att någon annan svarat henne, troligtvis ironiskt, och hon tog hans ”råd” på allvar fick jag lite panik.

Alltså, panik på riktigt. Tusen framtidsvisioner susade genom mitt huvud, som det brukar göra när tjejer som med 100% säkerhet borde hålla sig jäääävligt långt borta från denna värld ändå vill in i den. I det tillståndet vet jag inte vilken approach jag ska ta, men jag kände att jag måste skriva något FORT. Hade hon gjort som det troligtvis ironiska svaret menade hade det redan nu kunnat gått riktigt åt helvete för henne. Så hur säger man på ett snällt sätt till någon att den är typ 13 år gammal eller helt jävla dum i huvudet?

Jag vill reda ut några saker först, framförallt för de som tycker att jag överreagerar:

1, de som ber om hjälp och råd kan vara troll. Jag vet förstås inte vem som sitter bakom en mailadress eller användarnamn. Men OM avsändaren menar allvar kan jag inte riskera att avfärda den.

2, som sagt: jag vet inte vem som frågar. Allt jag kan basera mina råd på är vad personen skriver och det är vad jag har att utgå ifrån. Personen kan i ”verkligheten” vara smartare eller dummare än den framstår, mer kan ligga bakom än vad som berättas, jag har INGEN aning. Jag vill inte heller be om en rejäl utläggning för då kommer mina svar behöva ta flera timmar. Då riskerar jag också att överanalysera, så om jag ba ”good story bro!” och drar en massa egna slutsatser som VERKAR välgrundade så är jag absolut inte kvalificerad att säga till folk i detalj vad de ska göra.

3, jag är fullt medveten om att vissa av mina skriverier kan få sexsäljandet att verka tjusigt som fan (vilket alla med förnuft fattar inte är mitt syfte) och därför kan jag ibland låta lite hårdare än jag menar att vara. Jag vill heller inte att andra runtomkring ska tycka att jag glorifierar det, utan att man är medveten om att jag försöker vara nyanserad och att mina berättelser bara representerar mina egna upplevelser. Det gör inte min historia mindre värd att berätta (tycker jag då, som är högst opartisk), men någon som är väldigt ung eller lite labil (ursäkta ordvalet…) kanske inte ser nyanserna och då känner jag att en balans behövs.

När jag verkligen vill ta tag i en person och låsa in dem i min garderob, på ett totalt non-creepy sätt, tills de kommer till insikt tittar jag på några olika saker:

  • Grammatik.
    Kanske är jag löjlig men om man skriver som en åttaåring ringer alla varningsklockor.
  • Val av uttryck.
    Ordet hora är extremt laddat för de flesta. Jag kan använda det om mig själv, mest för att jag ibland återanvänder ”sexarbetare” för mycket och skrivarnazin i mig skriker, men om man inte förlikat sig med uttrycket bär det fortfarande en enormt negativ kraft. Så, om en icke-sexarbetare vill bli ”hora” tolkar jag det lite som att personen ser ned på jobbet och/eller sig själv. Att man kanske inte anser sig ”värd mer än en hora”.
  • Hur mycket man verkar veta om sexarbete.
    Har man uppenbarligen inte sökt egen information alls eller ens vet något grundläggande tyder det på att man kanske inte är helt mogen. Kontaktar man mig direkt har man hittat mig någonstans, och överallt där jag finns finns en uppsjö information. Ställer man frågan på Flashback har man helt missat tusentals trådar om ämnet. Ignorans, arrogans, lite bakom flötet, jag vet inte, men jag tycker inte det bådar gott.
  • Självbild.
    Godtyckligt, men jag läser in mycket i hur man framställer sin egen bild av sig själv.
  • Bild av sexarbete.
    Verkar man anse det äckligt, förnedrande och fel så blir jag orolig om man då anser sig lämplig. Varför vilja göra något hemskt mot sig själv?
  • Riskmedvetenhet (eller ja, bristen på det).

Den som då ställde frågorna som fick mig att nästan kasta mig över tangentbordet för att skriva detta lyckades pricka i samtliga punkter. Jag fann ingen ”saving grace”. Och svarade på ett sätt som tar emot: hårt och i viss mån taskigt. Jag visste verkligen inte hur jag skulle kunna motivera varför jag under INGA OMSTÄNDIGHETER vill se henne ge sig in i detta utan att på ett lite ”finare” sätt säga att hon inte har alla hästar i stallet.

Då jag inte vill klippa in det här så tar jag bara upp ett par saker:

Hon undrade var man hittade en hallick, bland annat. Ett (förhoppningsvis) ironiskt svar rådde henne att lägga upp en profil på Bodycontact eller Darkside för att hitta någon som kan lära upp henne. Hennes svar på detta var inte ”HAHA jättekul not” utan hon ställde faktiskt följdfrågor som att hon tog ”råden” på allvar.

Jag kände 1, FACEPALM och 2, shit, jag MÅSTE svara på detta nu.

Och det gjorde jag. Det lät inte snällt och var knappast mina bästa inlägg men det var det enda jag förmådde.

Vad fan vill jag ha sagt? Jo, att detta är ett av många bevis på hur komplicerad den här världen är. Hur viktigt det är att förstå och ta till sig att det finns enorma skillnader i precis alla aspekter. Skäl, personligheter, historier, möten, kunder, självbilder, måenden.

Sedan hoppas jag förstås att oavsett hur denna tjej väljer att göra, att hon mår bra och inte råkar illa ut. Att jag aldrig menar att såra någon för bakom all min kontakt med andra människor finns välvilja. Om inte annat, att hon läser på en massa och håller sig så trygg hon kan.

Med det sagt måste jag göra något annat än bli upprörd on the internetz idag så heppåre.

PS: jag uppdaterade för första gången på evigheter en av delarna i Säljarguiden. Läs gärna (första stycket om risker för våld är helt nytt) och feedback är välkommet.

5 reaktioner på ”Dilemmat när man bara vill skrika ”DU ÄR DUM I HUVUDET!”

  1. Jag känner igen mig så mkt i det du skriver.

    För drygt 10 år sen träffade jag för första gången i mitt liv en sexarbetare. Varför jag fick för mig att göra det är i sig en rätt kul historia, men det är inte dit vi ska nu 🙂

    Hur som helst. Vi träffades och hade en väldigt trevlig stund. Vi bibehöll kontakten och började umgås en del som vänner. Hon var superhärlig och jag gillar ju att tjöta, så det var väldigt trevligt. Det var då alltså en rent vänskaplig relation, utan sex osv.

    Hon jobbade vidare som sexarbetare men det blev snabbt tydligt att det inte var något för henne. Inte för att hon inte gillade det, utan snarare för hur destruktivt det var. Hon råkade flera gånger ut för rätt grova övergrepp och misshandel osv. Problemet här, utöver att det hände naturligtvis, var hur mycket det berodde på hennes beteende.

    Och nu ska vi naturligtvis vara tydliga med att jag inte tycker att man ska ägna sig åt victim blaming. Men jag försökte förklara för henne att om du gillar hårt sex, så är det helt ok. Och att annonsera om det är inget fel, så länge du skriver annonser som lockar rätt folk. Men om du använder uttryck som ”Du får slå och sparka mig”, har superlåga priser (låga nog att hon blev rätt illa omtyckt av andra sexarbetare då det blev lite prisdumpning), visar ansiktet i annonser och använder ett telefonabonnemang som är registrerat på dig. Så är det ju dels en otroligt dålig riskhantering och det finns en rätt stor risk att locka en klientel som du inte vill komma i närheten av.

    Jag lyckades aldrig övertyga henne om att hon behövde ändra sig. Naturligtvis till stor del då det blev mer och mer uppenbart att hennes sexarbete inte handlade om något annat än ett självskadebeteende. När hon sa att ”min kompis är också borderline, vi håller på att ta över den här branschen” så ville jag ju skrika rakt ut.

    Jag tyckte verkligen om henne och önskade henne det bästa. Försökte hjälpa så gott jag kunde. Men jag kan ju inte styra henne, utan endast komma med tips och råd och erbjuda mig att finnas där. Till sist insåg hon dock att det inte fungerade för henne och flyttade från stan. Där tappade vi kontakten då hon ville klippa med det livet, vilket innebar mig med. Inte för att vår relation längre var kopplad till det, men det var ju den vägen vår vänskap började. Så det fick jag ju naturligtvis respektera. Var glad att hon slutade, men trist att hon försvann. Och jag tänker ibland på henne och undrar hur det gick till slut. Hennes problem var ju inte sexarbete. Utan att hon mådde väldigt dåligt och hittade sexarbete som ett sätt att skada sig själv. Iaf var det så jag uppfattade det.

    Nu är väl det inte helt relaterat till det du skriver. Men jag har några gånger under de senaste 10 åren letat upp hennes profil på flashback och läst om hennes inlägg. Och det är fortfarande så jäkla tydligt att det här är en person som behöver hjälp. Och då hjälp som jag inte kunde ge, eller visste hur man gav.

    Aja, långt blev det igen.

    / H

    Gillad av 1 person

  2. Hej.

    Ser inget fel i din lista; det låter som en bra variant på normalnivå för källkritik.

    Särskilt grammatik och språkhantering är bra larmklockor, och inte minst om personen pendlar mellan bildlig och bokstavlig tolkning för att plocka poäng. Just poängplockande är också en direkt signal att det inte är fråga om ett normalt samtal eller mentalt mogen/pålitlig person:

    T ex: ”Tillämpning av den nuvarande sexköpslagen har gjort kvinnor som säljer sexuella tjänster mer sårbara för våld och organiserad brottslighet.” Detta är ett påstående, som kan vara sant, falskt, rätt, fel, eller innehålla grader av detta beroende på vilken situation det refererar till, något som är (borde vara) självklart för vuxna med tresiffrig IQ vare sig de har akademisk examen eller ej. Men det sannolika svaret är troligen mer i stil med: ”Jaså, så du tycker kvinnors kroppar är handelsvaror?”. Den frasen har inget med den första meningen att göra. Det är dels en ful retorisk teknik för att förstöra sakdebatt, dels ett tecken på intellektuell omognad och puerilt trots.

    Det hade gått utmärkt att svara: ”Om det stämmer är det ytterligare belägg för att mer resurser behövs för att sociala och polisiära insatser skall kunna hjälpa dessa kvinnor.” Den här formuleringen är egentligen lika ful rent retoriskt då den inte heller bemöter påståendet, men den är hederlig såtillvida att den använder påståendet för att framföra det egna argumentet. Det gör att den kan bemötas med ”Det är ju tack vare just att dessa insatser bygger på den felaktiga föreställningen om att all sexhandel är tvång eller övergrepp och skall vara förbjuden som kvinnorna gjorts mer sårbara”, och därmed har vi upprepat det initiala argumentet.

    Detta sätt att argumentera, resonera och debattera kräver en mognad som majoriteten helt enkelt saknar anledning eller stimuli att utveckla, om de inte tvingas till det under skolgången.

    @Håkan Eriksson: att psykisk ohälsa hos en del tar sig uttryck i självskadebeteenden, ibland då av sexuell natur, kan ingen lag i världen åtgärda, men det begriper inte lagstiftaren (som iofs har någon form av skyldighet att ändå försöka). Det är tyvärr alltför vanligt att självhatet/-föraktet internaliserats under barnaår/pubertet så att den vuxne upplever att den förtjänar vad utsätter sig/utsätts för. Ett slags Stockholmssyndrom där man är både gisslan och kidnappare. Det är inte lätt att hjälpa någon acceptera att A) det hände, B) det var inte ditt fel, C) du kunde inte göra något åt det, och D) det är du och bara du som avgör om det skall få definiera dig och ditt liv från och med varje ögonblick härefter.

    Det låter kanske hårt, men andra psykologiserande förklaringsmodeller bidrar istället till internalisering av offerrollen, tar ifrån personen agens, och lägger skulden på anonyma strukturer i samhället istället för på en specifik gärningsperson. Jag skulle här kunna gör en politisk poäng om vilken sorts personer man hittar i vissa partier och kampgrupper, men avstår.

    @Lisa: du kan inte tvinga andra att simma, bara visa hur man gör. Väljer de att dyka från 10:an över svart vatten, så är det deras val. Att låta andra göra farliga och korkade val är baksidan av myntet ”Egen agens”. Nu blev det långt, men så blir det när man som jag är arbetsskadad av den akademiska miljön, där ”Gotcha!”-argumentation är legio numera.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.