Man kan tycka och känna lite blandat kring det som patrullen säger sig kämpa för: att kvinnor ska hitta en man, skaffa familj och hålla sig konservativa. Man ska inte lägga upp lättklädda bilder eller annat som anses inte passa den ideala konservativa kvinnan.
Läser man lite noggrannare, eller ser vad vissa individer skriver, är det dock tydligt att man inte enbart söker att sprida dessa budskap, utan man ska göra det genom att helt enkelt vara taskiga. Istället för att skapa opinion och visa att dess anhängare är intellektuellt och moralistiskt mogna så samlas man kring hashtaggen genom att inbitet jaga ”bevis” på det ”sönderfallande samhället” ackompanjerat av elaka kommentarer.
Som opinionsbildare själv, med min blogg, Twitter och närvaro på forum som plattform, kan jag tycka att deras förfarande är märkligt. Jag vill, om än anonymt, bygga en viss känsla av respekt och tillit då jag anser att den grunden är vida mer stabil för att folk ska lyssna på riktigt, än en sensationslysten explosion grundad i elakhet och personliga påhopp. Nu har de förstås lyckats få mer spridning på ett par veckor än vad jag lyckats skrapa ihop totalt under flera år, men frågan är om det i slutändan är den typ av uppmärksamhet som är långsiktig för en rörelse?
Även om man håller med dem i sak, om sedlighet osv, så är det nog ändå få som öppet väljer att ansluta sig då retoriken är stenhård och hänsynslös. Det är inget de flesta svenskar vill eller orkar stå bakom, eller ens ta till sig. För att bygga denna tes har jag funderat på människor i min närhet. Det finns nog några där som kan tycka att sexualiseringen i samhället har gått lite för långt, och det kan till och med jag själv tänka när något specifikt dyker upp. Flera känner nog att de vill påminna om att internet aldrig glömmer och att man ska vara försiktig med vad man lägger upp för alla att se, oavsett anledning till försiktigheten. Men jag kan inte föreställa mig att en enda av dessa skulle ens överväga att haka på skampatrullens metoder eller uttryckssätt. Inte en enda.
I grund och botten handlar det om människors rätt att välja själva, och den grundläggande respekt som jag och de allra flesta är uppfostrade att visa andra. Jag kommer aldrig någonsin kunna förstå hur lätt det verkar vara för vissa att vara elaka mot varandra. Mår man bättre, eller mår man ens bra från början? Inser man att det är riktiga människor man i grupp ger sig på? Och helt ärligt, hur orkar man hålla på så här, ofta flera timmar om dagen som det verkar, att leta efter och sedan dissikera någons livsval? I denna process, har man vid tillfälle stannat upp och tänkt ”är det här vad jag vill göra mot en annan människa?”
Med anständighet i rubriken menar jag inte den som hashtaggen förespråkar, utan det anständiga att vara en sansad och snäll medmänniska. Inte flippa ur över saker man inte har ett dugg med att göra i en slags villfarelse att man hjälper de man ger sig på.
Ja, de har lyckats bättre än jag på att sprida sina budskap. Jag kan dock stå rak i ryggen med att inte använda fula knep eller personpåhopp när jag försöker skapa opinion kring sexarbetares rättigheter.
En annan sak som är tydlig, och säkert vanlig när sådana här ”rörelser” poppar upp (jag vet ärligt talat inte vad jag ska kalla dem) är att några småkonton nu hittat sitt kall. Ungefär som att de tänkt ”NU har jag hittat en slags grupp där jag kan göra nytta, genom att scanna Twitter efter konton och poster som minsann borde skämmas!”
Två sådana har hittat till mig nyligen och det de hakade upp sig på var ett över två månader gammalt inlägg om mitt lotteri. Jag kan tycka det lite förvånansvärt att just lotteriet var triggern när mitt konto innehåller så mycket värre, men ok. Sexlotterier får jag väl erkänna är ganska dekadent. Jag kommer inte länka eller uppmärksamma dessa och här är varför:
Jag vill inte ge dem uppmärksamheten.
Jag vill inte att det ska bli någon diskussion där mina fina följare sedermera kallas taskiga saker, eller att riskera se mina följare använda liknande epitet. Undvika en shitshow helt enkelt.
Och jag minns när jag, som jag kallade det vid tillfället, spenderade någon timme på ”the dark side of Twitter” för ett par månader sedan. Alltså trådar som försvarade sexköpslagen med alla de klassiska argumenten och jag höll på att få psykbryt när vad jag än skrev duckades mina argument, eller fultolkades. Mådde faktiskt inte så bra och insåg att jag inte hör hemma på den arenan.
Jag tror inte det blir någon grej av dessa uppmärksammanden heller. Vi sexarbetare är ändå lite för enkla mål och det är inget man kan säga till oss som vi inte hört förut. De kan tycka att vi är osedliga, omoraliska, äckliga. Tro mig, vi har redan hört det.
Om man vill nå ut med en ideologi och få med sig människor på tåget är det bra att tänka lite långsiktigt och utanför sin minimala och extrema bubbla på Twitter. Retorik och trevligt bemötande tenderar att generera mer respekt hos de flesta och här har man fatalt misslyckats i sin tro att det nya WOKE är att vara taskiga mot folk på nätet.
Oavsett vad man tycker borde man alltid ställa sig frågan som en av mina favoriter på Twitter @FLICKALILLA ställer: ”behöver jag verkligen vara en jävla fitta idag?”
