Min trestegsplan till hur vi avkriminaliserar sexköp – och avkrim vs legalisering

Jag har lagt kopiösa mängder tid på att fundera över hur vi bäst avskaffar sexköpslagen, och även hur det bör se ut efter att den är borta. Säkerligen inte särskilt hälsosamt då jag jämt hittar hål i min egen logik, blir sur och börjar om från början.

Trots att samtliga riksdagspartier står bakom sexköpslagen är jag helt övertygad om att det finns politiker som har sett sanningen i att den knappast uppnår det den påstås finnas till för. Problemet är:

– Om vi tänker på de väljare som bryr sig jättemycket (som jag) om att den ska avskaffas så är vi relativt få. De som skulle få helflippen däremot är fler, och de är oftare dessutom högljudda och har tillgång till större plattformar.

– De som tycker att det vore bra, men inte skulle kasta sig i fontänen vid Sergels Torg av glädje, samt de som inte bryr sig nämnvärt skulle inte ändra krysset på sin valsedel på grund av att ett parti förespråkar en avkriminalisering.

Därför tror jag inte de politiker som faktiskt insett hur orimlig och dålig lagen är vågar tala ut. Några modiga kanske försökt internt inom partiet men snabbt tystats ned av ledningen då det går emot deras partiprogram. Vi behöver någon stark och tålig individ eller grupp som vågar lyfta de komplexa frågorna, som baseras på de argument exempelvis jag tar upp i mitt stora inlägg om sexköpslagen, eller som Fuckförbundet skriver om.

Jag ser många som inte vet skillnaden mellan legalisering (=reglering) och avkriminalisering och det är helt ok. Man måste nog vara ovanligt intresserad i frågan för att ha tänkt på detta, så jag ska förklara hur jag ser på det:

En legalisering innebär en reglering, där regler och krav kommer ställas på de som säljer sex. Dessa regler kommer med största sannolikhet sättas av politiker och tjänstemän (jämför till exempel med spellagstiftningen) som inte har någon större insyn i hur det är sälja sex. Jag vill inte att Nisse och Anders på regeringskansliet ska bestämma hur jag ska knulla.
Det finns också sexarbetare som inte har förmågan att leva upp till vissa krav och blir då istället tvungna att jobba ”utanför systemet”, vilket troligtvis vore än mer otryggt än det redan är för dem.

Det kanske också tänks att man ska ha en licens och/eller registreras som sexarbetare. Allt vi registrerar i Sverige brukar bli offentligt (tänk vilken information du kan få hos Ratsit – hur många hundar en person har??) och många sexarbetare vill hålla sitt jobb eller hobbyjobb hemligt från familj, bekanta och eventuell arbetsgivare (för stigmat kommer nog aldrig tvättas bort, även om vi kan minska det genom att avskaffa sexköpslagen).

Det finns mängder med andra skillnader och argument, och de är Fuckförbundet bättre på att förklara än jag.

En avkriminalisering betyder istället att vi skulle slippa smyga lika mycket, våra kunder blir mindre rädda, jobbet blir tryggare och vi får större möjligheter att bidra och ta del av samhällets institutioner. Mer om detta längre ned.

Men nu går vi vidare till planen!

1, Debattklimatet, införande av logiska resonemang, fokusering på fakta samt nedprioritering av TRAMS

När inget riksdagsparti vill avskaffa sexköpslagen så måste vi börja med att rösta på dem som inte godtar, uppmuntrar eller sanktionerar fullständigt fjanteri. Tänk typ områden som falsk godhet inom feministiska rörelser, klimathets och kränkthet. Mycket av detta börjar med vad vi slänger pengar på: jämställdhetsmyndigheten och Muslimska Brödraskapet är två exempel.

När vi blir mer faktafokuserade och vågar argumentera för vettiga saker, trots att vissa blir arga, så kan vi hoppas se ett nytt debattklimat. Då kan argumenten mot sexköpslagen komma fram från människor som tidigare inte vågat tala om det (och inte bara på kontroversiella bloggar som min). Jag är nämligen fullt övertygad att om folk får höra argumenten så kommer de flesta att tänka lite annorlunda. När det blir tydligt att lagen inte gör det den påstår sig göra.

2, Börja titta på vad sexarbetare kan göra för samhället, och se över kopplerilagen

Sexarbetare kan ge statskassan en rätt trevligt tillskott. När ens jobb inte ses som ett jobb ser många sexarbetare som inte betalar skatt att de inte sysslar med svartjobb. Det kan låta hycklande, men tänk om samhället motarbetade dig i ditt val av yrke, bankerna inte ville förvalta din lön, din lön inte fick användas för att betala hyra, bolån eller räkningar (koppleri) och att dina kunder var brottslingar: skulle du anse att du gjorde något fel om du inte betalade skatt? Helt ärligt. Vår lön är nämligen införskaffad genom en brottslig handling och när andra tar del av den (även staten) så profiterar de på prostitution (=koppleri).

Sexarbetare är inte i sin natur skattesmitare och genom avkrim kan exempelvis banker inte längre vägra hantera våra pengar.

Man kanske kan se över enklare sätt för utländska sexarbetare att betala skatt, och att de då får rätt till viss sjukvård och sexuell hälsa (gyn, barnmorska, ungdomsmottagning) under tiden de jobbar här. Kan inte gå in djupare i det då jag nästan somnar så fort jag börjar gräva i skattefrågor men jag är övertygad om att det kan arbetas fram flexibla lösningar som fungerar för alla.

Om vi kikar på hur mycket skatt staten kan dra ihop så har jag gjort en liten beräkning som skulle få vilken mattenörd som helst att hoppa utför ett stup. Jag HATAR matte men tyckte det var roligt att åtminstone försöka se vilka summor det kan handla om.

Det gjordes en undersökning som visade på att en av tio svenska män köpt sex, så jag utgår ifrån den (även om den har kritiserats) i brist på annan statistik.

Säg att ungefär 67% av Sveriges män är myndiga och inte alltför jättegamla, då blir 10% av dessa: 348 065.
Jag vill nog lägga till några till detta då många som normalt köper sex utomlands nu åtminstone ibland köper sig ett ligg i Sverige, samt de som tidigare ville men gjorde det inte på grund av lagen, så säg 440 000. Här i steg 2 ska vi nämligen tala om vad som kan hända om lagen avskaffas, och då vore det bara ärligt om vi insåg fler skulle köpa sex här. Alla är ju besatta av att hålla handel lokal så det är ändå ett rimligt argument att det vore bättre för svensk ekonomi om sexköpen skedde här istället för att pengarna sätts på sprätt nere på kontinenten.

Vi drar återigen av några för att täcka upp för de som köpt sex endast en gång, eller som på inget vis direkt skulle bidra till ett kontinuerligt kassaflöde så säg 350 000 (för det kommer ju ändå nya sexköpare hela tiden). Det här låter väldigt högt… Jag är nog helt ute och cyklar. Men; det blir värre!

När jag funderade på hur mycket pengar det läggs på sex blev det ännu svårare. Hur många köper regelbundet, hur många en gång i halvåret, hur långa möten bokar man, vilka arvoden betalar man? Gah. Vissa lägger ju 15 000 på en enda träff medan andra lägger 1500.

Nu drar jag till med något, så vi kommer vidare nångång: 2500kr/månad per sexköpare, med i åtanke är att vissa inte köper sex just den månaden alls och andra lägger ut betydligt mer.

350 000 x 2500 x 0,33 (räknar på 33% skatt) = 288 750 000. På ett år: 3 465 000 000.
Om någon vill testa räkna på ett annat sätt så vore det jätteintressant!

Här någonstans vill jag och många andra försiktigt börja påpeka att kopplerilagen är skev. Om vi nu talar om fler antal sexköp, och rent generellt, så sitter nog många och vrider sig i stolen gällande sexarbetares säkerhet. Ett sätt för oss att hålla oss trygga är att kunna jobba tillsammans, vilket dagens kopplerilag förbjuder. Jag har skrivit mer om problemen med kopplerilagen här.
Realistiskt lär kopplerilagen inte ändras inom min livstid men man kan ju drömma!

3, Avkrim

Nu när allt mitt önsketänkande och fritt fantiserande gått exakt som min fullständigt normala hjärna planerat så har alla fattat grejen och slänger sexköpslagen åt helvete. Och då badar åtminstone jag i fontänen vid Sergels Torg.

Kriget med antisexköps-grupperna – och media älskar sexuellt våld

Har ni inte levt under en sten de senaste dagarna, och för oss som alltid håller ögonen öppna vad som sägs om sexarbete, så har ni sett tv-inslagen och de otaliga artiklarna där organisationer som IDH (intedinhora) och Talita, samt en del kvinnor som i publiceringen inte omnämns som kopplade till dessa grupper, drar fram de allra värsta historierna om sexköp som man kan tänka sig.

Våldtäkter, kunder som pissar på, slår och stryper dem, ligg för 200kr, sålde sex på gatan som 12-åring. Misär och onda män, överallt, varje gång, år efter år.

Det är vidrig läsning och deras berättelser behöver höras. ”Män” som utnyttjar samhällets svagaste för sina sjuka, sadistiska tendenser och tjejernas oförmåga att värja sig.

Media har en field day. De söker med ljus och lykta efter de värsta och våldsammaste historierna för att rida på Paolovågen. Det säljer; jag fattar det. Sex, våld, misär, missbruk, i kombination dessutom, OCH relaterat till en tv-soffskändis är deras våta dröm. Organisationerna får vatten på sin kvarn och politiker och andra tyckare kan mysa hemma i vetskapen att de haft rätt hela tiden: sexköp ÄR dåligt.

Jag, som är härdad med att läsa IDH och Talitas berättelser, och har förstått för länge sedan att sviniga män finns överallt, ser numera mest en sak som lyser igenom alla dessa texter: obehandlad och väldigt svår psykisk sjukdom.

I Sverige får du inte ifrågasätta någon som mår dåligt om den samtidigt uttrycker åsikter som passar gängse narrativ. Istället hejar vi på dem när ohälsan gör sig uttryckt, utan en tanke på att vi förstärker deras sjukdomsbild.

Nu tänker nog någon: men du kan ju inte diagnosticera människor på nätet!
Nej, det kan jag inte. Men om någon aktivt söker destruktiva relationer, har ett extremt riskfyllt beteende, missbruk och självmedicinering, aldrig värjer sig för våld även när den har möjlighet, upprepat gör skadliga saker de egentligen inte vill och konstant låter sig utnyttjas; exakt VAD skulle ni beskriva det som? Ingen frisk människa skulle göra dessa saker. Och det är exakt vad dessa personer beskriver. Svår psykisk ohälsa.

För att spekulera vidare, och troligtvis göra vissa ännu mer upprörda, så fungerar psykiskt sjuka människor i grupp på ett sätt som gör att man plötsligt har möjligheten att hjälpa varandra förklara och på ett sätt försvara sin ohälsa. När gruppen har gemensamt att de sålt sex så finns det en väldigt lättåtkomlig och tacksam syndabock: de sexköpande männen, och sexsäljandet i sig. ”Det är DÄRFÖR vi mår dåligt! För vi har ingen underliggande problematik.”

Sexsäljande av människor som inte mår bra av det är snarare ett symtom än en orsak.

Tänk dig någon som varit med om trauman, kanske framförallt i barndomen, som utvecklas till psykiskt dåligt mående. Det manifesteras bland annat i låg självkänsla, ibland självhat. Den tänker ”jag är inte värd någonting” och söker sig till situationer och platser där de blir behandlade lika illa som de mår. Då är den underjordiska sexhandeln perfekt: elaka män, smutsiga platser, våldsamt sex, äckliga pengar: precis allt man anser sig förtjäna.

Problemet är då att istället för att få den vård man behöver för att bearbeta sina trauman, som man dessutom återupplevt om och om igen genom ovannämnda självskadebeteende, och bli en hel människa igen så lägger man istället sin fokus på att bekämpa ett av sina symtom: sexsäljandet. Gruppen styrker en, man får uppskattning för att man nu är en aktivist, man har vänner i samma situation och hela samhället lyssnar och tycker synd om dig. ALLT det du inte tidigare fått av din familj och omgivning, som borde ha gett dig kärlek och omtanke. Tro fan att man fastnar i en ny slags mani: den mot det som alla vill ska vara grunden till dina problem.

När ingen ifrågasätter detta nästan sektliknande beteende, som vi också kan se bland en del andra feministorganisationer, så är det ju bara att tuta och köra. Alla andra man potentiellt kastar under bussen i sin blinda och fullständigt felriktade kamp är collateral damage; på vägen mot the greater good.

När man, som nu, är i media konstant verkar man inte ha en tanke på att man bara utnyttjas igen för sina berättelser om sex, våld och misär; exakt det media älskar. Man får älta och älta och älta sina trauman i TV och stora tidningar i tron att det här ska hjälpa andra.

Idag kommer Expressen att publicera ännu en artikel i precis denna anda. Ni kommer kunna vältra er i tragik och sorgliga människoöden där skurkarna är de vidrigaste män ni hört talas om. Perfekt Paolovåg-content, alltså.

Expressen kontaktade mig, som jag skrev om igår, och de ville även att Emma i Fuckförbundet skulle uttala sig. Jag och Emma tittade på vad de planerar att publicera och insåg att det hela tiden var tänkt att vinklas och att Emmas bidrag (jag hade ju redan flippat ur och kallat reportern ”pinsam”) endast var ett alibi så Expressen kan påstå att de tillfrågat ”alla sidor”. Jag uppfattade att de sysslade med borderline utpressning när de tjatade om att få Fuckförbundet att delta för annars kommer bara IDH få sätta agendan. Fine, då får de göra det då. Jag förhandlar inte med terrorister.

Jag, och jag hoppas att Emma och Fuckförbundet kanske också ser detta på samma sätt, har valt att istället höja mig över skvallerpressens vältrande i misär. Vad vi säger kan ändå inte stå sig i jämförelse med IDH och Talitas ”jag blev drogad och våldtagen”. Vad ska vi säga emot det? ”Sök vård, sluta fucka med ALLA sexarbetare för att du mår dåligt?”

Då är det bättre att vi hörs i seriös media där vi får chansen att utveckla våra resonemang. Fokus på fakta, långsiktigt arbete och rättigheter, istället för snaskiga sexhistorier.

Nu höjer vi oss och visar att vi vägrar låta vår fight reduceras till ”bara en åsikt från torsklobbyn”. Hur seriöst vi framställs ska stå i paritet till hur seriöst vi tar på sexarbetares rättigheter. Så varsågoda, IDH och Talita, ni vann slaget men vi kommer vinna kriget. Inte mot er, att slåss mot känsloargument är lönlöst; men mot sexköpslagen och stigmat som ni, media och våra politiker så benhårt försvarar.

Det ultimata inlägget om sexköpslagen

Liten kommentar: jag är egentligen inte helt nöjd med denna guide, men jag har skrivit på den i omgångar så himla länge och har under de senaste dagar önskat många gånger att jag kunnat hänvisa till den. Den kan alltså komma att ändras, framförallt med tillägg, så var inte alltför dömande.

************

Runt om på bloggen, Twitter och Flashback kan man hitta mina argument mot sexköpslagen, men jag har insett att jag inte har jobbat fram ett genomgående dokument som går igenom alla aspekter. Konsekvenser, rättigheter, risker; allt.

Läs mer »

Jag hjälpte Sveriges Radio – sedan hände det här…

Igår hjälpte jag en reporter från Sveriges Radio med bakgrund inför en intervju han skulle ha med Simon Häggström och Anders Olofsson från polisen, angående sexköp och även specifikt om razzian där Paolo åkte dit, samt polisens arbetssätt.

Programmet har nu sänts och jag ska erkänna att, trots att reportern Olle gav ett mycket bra intryck i telefon, jag inte trodde de skulle bli särskilt ifrågasatta ändå. Genom alla år jag följt rapportering om sexköp så har det aldrig ställts några särskilt svåra frågor.

Ni kan lyssna här på Studio Ett.

Jag till Olle på SR igår: ”vore intressant att höra om hur polisen jobbar, men jag lovar att de kommer säga att de inte kan avslöja sina metoder.”
Polisen i programmet: ”vi kan inte avslöja så mycket om våra metoder”.

Lol.

Jag kommer nu fokusera på det som jag så innerligt hoppades att Olle skulle ta upp, nämligen det märkliga i att polisen tidigare beskrivit att de väntar tills sexköpet är genomfört innan de griper sexköparen. Vi pratade om många saker men just detta var verkligen angeläget att få ett svar på.

För de flesta någorlunda logiskt tänkande personer så låter detta märkligt när man samtidigt beskriver alla sexköp som övergrepp (polisen säger/skriver det hela tiden). Hur kan polisen sitta där, med fulla möjligheter att stoppa det så kallade övergreppet, men låter det fortgå och avslutas? Skulle man göra samma med misshandel eller andra övergrepp? Hoppas på att misshandeln övergår till mord så man kan spärra in gärningsmannen ännu längre?

Återigen logiskt nog finns det två förklaringar:

1, polisen skiter i att övergrepp händer och är bara ute efter gripanden.

Eller

2, kvinnan är inte så ”utsatt” eller tvingad som de annars vill ge sken av, men de får en högre brottsrubricering efter sexköpet (sexköp) än om de stoppar det innan det händer (försök till sexköp).

Jag vet vilket alternativ jag tror på.

Nu kommer jag ta några saker poliserna säger i programmet, och då det är radio och jag är som jag är, så kommer det inte vara 100%-iga citat. Ni får leva med det.

Anders och Simon börjar med att uttrycka sig ganska olika. När det pratas om hur man hittar sexsäljarna, förlåt menar de prostituerade, så säger Anders angående annonser:

”Personer som vill sälja sex” (notera ”vill”).

Och Simon:

”Personer från andra länder som förs hit för att säljas” (notera ”förs” samt ”säljas”, vilket indikerar att man säljs av någon annan).

Så kommer det som jag hoppats på. Olle bullshittade inte. Han ställer dem mot väggen, och jag, som var mer spänd än under VMmatchen Sverige – England, börjar helt resolut gråta. ÄNTLIGEN. Efter alla år där dessa människor fått orera fritt om deras uppenbart motsägelsefulla handlingar, utan ett enda ifrågasättande, så kom det. Och Olle ger sig inte. De svamlar vidare och talar runt det som värsta fullblodspolitikerna, men Olle är så att säga right up their asses och nöjer sig inte. Jag gråter, av glädje. Äntligen.

Har du ont om tid kan du spola till 07:27, där episkheten kulminerar, eller börja vid 05:25 då Olle ställer frågan första gånger.

Att höra polisen staka sig när Olle återigen ställer frågan är obetalbart. Vi får också höra några rent häpnadsväckande saker:

Det vi ser som ett övergrepp kanske inte är det för dessa kvinnor. För dem är det enda sättet att sätta mat på bordet till sina barn.

Så då ska vi rädda kvinnorna genom att ta bort deras enda möjligheten att mata sina barn. Huzzah!

Och vad bra att polisen anser sig ha större agens att avgöra vad som är övergrepp än vad vi kvinnor själva har. Alright.

Vi måste kunna lagföra dessa personer och sedan i förlängningen kunna närma sig den problematiken

Så, några våldtäkter och/eller övergrepp hit och dit gör inte så mycket. Alla ni som blir utsatta för övergrepp: det är okej! Det är för the greater good!

Jag har egentligen inte så mycket mer att säga. Polisen talar för sig själv, bokstavligt talat.

Olle på Sveriges Radio gjorde ett kanonjobb trots att han förstås inte kunde ifrågasätta allt, av helt rimliga anledningar. Om han någonsin vill intervjua mig i radio kommer jag hänga på låset.

Bra jobbat Olle! BUUUUU polisen!

Media vill hora ut mig (gratis)

Igår tänkte jag att nu måste väl det här börja ebba ut. Ack, så fel jag hade. Även idag lyckades jag hitta något att bli tokförbannad över, och det här ligger i nivå med när jag igår blev anklagad för att försvara människohandel. Erkänn att ni är sadister för en arg jag skriver mer och det GILLAR NI VÄL ERA SADISTER?
Nä, förlåt.

Och med den ursäkten vill jag också passa på att be om ursäkt till alla som råkat ut för mer irrationellt bemötande än vanligt från mig. Till exempel brukar jag filtrera bort det allra mesta för att jag vet att det är lönlöst att försöka men de senaste dagarna har drivet gjort mig något mer trigger happy. Till exempel på Twitter i helgen när en man nämnde Emma (@eneskortsdagbok, FÖLJ om ni inte redan gör det!) med positiva ordalag i en diskussion varpå någon annan kommenterade ”och hur känner ni varandra?”

Lisa i torsdags hade lämnat det åt sitt öde, men Lisa i helgen var tydligen tvungen att påpeka att det är märkligt att man aldrig bryr sig om hur random folk på Twitter känner varandra men när en av dem är en sexarbetare och den andra en man som skriver något uppskattande om sexarbetaren; då minsann är det relevant.

Skitsamma. Det där är småpotatis i jämförelse med äckelkänslorna som skulle trilla ned som ett antraxkuvert i brevlådan.

Ibland hör olika varianter av media av sig för att jag ska kommentera något specifikt, eller för en intervju. Sedan i fredags har jag fått lika många förfrågningar på fyra dagar som jag normalt får på kanske ett år. En av dem var radio där någon från Intedinhora skulle medverka. Jag, en person som har svårt att hålla käften när idioti kräks fram, i samma rum som Intedinhora, i LIVESÄNDNING?? Hahaha. Tänk er. Jag skulle typ börja gråta av ilska och frustation. Katastrof. Fick tacka nej till det ganska stenhårt. Men ändå; tänk er. Haha.
Ni som nu tycker att jag är dålig som inte ställer upp för att andra medverkande driver mig till vansinne: jag vet mina egna begränsningar och istället för att fucka upp för min rörelse och skämma ut mig själv så går jag helt enkelt inte dit. Tänk om fler skulle resonera så innan de gick ut i media *host host*

Det är några saker jag anser som viktigast om jag överväger att delta:

  • Vinkling. Det ska inte kunna klippas, vridas eller blandas godtyckligt för att passa en artikels agenda. Därför vill jag veta vad syftet med publiceringen är.
  • Anonymitet. En del kanske vill ta bilder som jag då vill godkänna först, eller så råkar jag säga något dumt som känns lite väl avslöjande. Eller att jag ska in på ett stort kontor med massvis med människor som därmed får ett ansikte på mig, att mediet i sig inte är tillförlitligt eller försiktigt med känsliga uppgifter.
  • Det ska inte vara ämnat att skapa skandal eller sensation. Det poängterar jag oavsett vem som frågar, eller vad de uppgivit som anledning till publikationen. Jag vill nämligen inte få frågor om jag träffar kändisar eller liknande, för då kommer jag tappa precis all lust och känna att min integritet blir kränkt (kanske låter överdrivet men så är det).

För alla dessa tre punkter behöver jag främst en sak: skriftligt på att jag har rätt att kräva ändringar, eller neka publicering. Det är trots allt det minsta jag kan begära när jag ger media gratis content.

Förtroende är a och o.

Det var lite bakgrund, nu till DAGENS BREAKING NEWS.

En av Sveriges största dagstidningar kontaktade mig idag, och för att jag vill vara lite försiktig med hur mycket information (som jag för övrigt har precis noll aning om hur sann den är, men vill inte sprida rykten) så är jag tvungen att klippa lite i vår konversation. Eftersom jag inte berättar vem som kontaktat mig, eller ens vilken tidning, så gör jag mig inte skyldig till någon felcitering, så lugna dig.

[…] betyder att det stod något där som jag valt att ta bort.

[…] Ser att du engagerat dig i debatten om Paolo Roberto. […] Känner du möjligtvis någon i ditt nätverk som sålt till Paolo? Vi på […] vill också skriva om hur personer som säljer sex ser på det som hänt och på tillvaron i stort. Fattar om du har fullt upp med annat, men jag tänkte ändå höra om du som är så reflekterande har tid och lust att komma med input. Tack på förhand! […]

Mitt svar:

[…] Jag skulle aldrig hänga ut någon, någonsin. Vare sig sexarbetare, sexköpare eller vem som helst. Förstår att det är smaskigt för er i pressen men jag vill inte ha någon del i häxjakten. Detta gör också att jag inte vill delta i annat kring detta heller.

Reportern fortsatte, istället för att skriva ”ok, tack ändå!” Behöver inte klippa in det för det var i princip samma som i första meddelandet, förutom att han/hon nämnde ”jag respekterar till fullo att du är noga med sekretessen! Förstår hur du resonerar.”

Mitt svar:

Det är inte bara sekretess, det är vanligt förnuft och att inte svepas med i ett drev. […] är skamligt, och att du vill att jag ska hjälpa till är pinsamt.

Reportern:

Jag tänker att jag ska försöka få in Fuckförbundets perspektiv i alla fall om vi skriver en artikel om hur personer som säljer sex ser på detta. Har kontaktat företrädare därifrån. Tänker att det är bra att få med så många perspektiv som möjligt! (Och det känns viktigt att inte bara prata OM personer som säljer sex utan MED dessa personer).

Och mitt svar:

Prata med oss OM en kändis mitt i en sexskandal. Förstår att det är lukrativt skvaller för er. Hoppas du även tänker på hans barn när du publicerar mer sexskvaller.

Därefter skrev reportern att han/hon noterat att outning av kunder är en fara för alla sexarbetare och skulle ta det med sina chefer, så det var väl en liten ljusstrimma i mörkret. Jag tror dock inte att det kommer stå i vägen för chansen att slänga upp en artikel om att Paolo köpt sex tidigare. Journalists gonna journalist.

I mina svar kan ni se några anledningar till varför jag absolut inte vill delta. Men jag är också rent av förnärmad att man vill utnyttja min (och andras) situation för att skada en annan människa än mer och tjäna pengar på det. Återigen: jag försvarar inte Paolos intervju men att vilja använda ”horor online” för att samla skvaller om kändisars sexvanor, UTAN ATT BETALA OSS FÖR INFORMATIONEN DESSUTOM, får mig att vilja spy. Istället börjar det närma sig koppleri när man vill profitera på ”prostitution”.

Det är också så att om några sexarbetare skulle vara så jävla avgrundskorkade att de skulle dela någon slags information med denna gamaktiga tidning så riskerar de precis ALLT vi arbetat med kring diskretion och trygghet.

Om kunder tror att vi ringer pressen så fort vi blir sura på dem, eller tycker vi fått för lite uppmärksamhet, så vad händer? Jo, en av två saker:

1, De slutar träffa oss. Hejdå inkomst! Kvar blir de farliga kunderna som inte har något att förlora.

Eller

2, De blir ännu mer rädda för att delge oss information om sig själva, som för oss är en av få tryggheter vi har.

Jag vill uppmana ALLA sexarbetare som funderar på att antingen själva kontakta, eller blir kontaktade av, media för att prata om era kunder att under inga jävla omständigheter göra det. 

Ni sätter oss alla i fara. Nästa gång en kund vägrar ge mig hans adress, eller när de trevliga herrarna slutar höra av sig, då har NI ETT AKTIVT ANSVAR för konsekvenserna som drabbar mig.

Ni måste också förstå att ni blir utnyttjade. Även om man är sur över något så betyder det NOLL och ingenting för pressen. De vill bara ha era smaskiga historier och sedan kastas ni ut till att leva samma liv, fast kanske med färre kunder och otryggare arbetsförhållanden, medan de tjänar multum på era plötsliga infall att fucka upp precis allt.

Försöker ta djupa andetag genom denna text men jag har nog tappat förmågan att förstå människor fullkomligt. Det tog några år men var kanske oundvikligt när man ska hålla på och gasta och tjafsa som jag.

Jag kan åtminstone med den lilla klartänkthet jag har kvar konstatera att:

  • Jag skulle aldrig kunna bli en journalist som gör sådant här. Lägger då det till den redan långa listan av saker som sexarbete är bättre än. Det är inte ett hån mot journalister men jag skulle aldrig palla jaga sådant som reportern ovan gör. Och jag som blivit lite cynisk av sexarbete; tänk er att leta skit om folk. Nej, usch.
  • Utan att tveka kallade jag en reporter pinsam. Jag??
  • Den sista idioten är inte född.

Med allt detta sagt så måste jag också flika in att alla medier inte är såhär. Jag har ett par som verkar seriösa och förtroendeingivande, och inte blodtörstiga sensationalister, på tråden som det kanske blir något med. En av dem är dessutom lite full i fan så han/hon kanske ställer en triggerfråga bara för att jävlas med mig. Den som lever (dvs läser min blogg och Twitter) får se.

Häppåre.

Jag är en hora men du får inte kalla mig det – retorik i debatter om sexarbete

Nu riskerar jag (igen?) att skaffa mig alla möjliga slags fiender men vi testar, YOLO amirite? Det här är i princip min variant av genusutbildningarnas triggerwarning-dokument. Jag skäms redan, men det är ganska bra läsning även om du blir sur över själva innehållet.

Vi börjar med ord, och en liten ordlista

Jag personligen har inget problem med folk som använder ordet ”hora” i skämtsam form; typ som när man vill förstärka ett adjektiv. På samma sätt gör jag mig inte sällan skyldig till att väsa ”böööög också” när jag inte lyckas med ett perfect game i Papers Please, och det finns inte ett homofobiskt ben i min kropp. Jag tycker också att all humor är ok, även om den kan anses känslig. Däremot skulle jag aldrig kalla någon varken bög, hora, fitta, kuk eller något i den stilen (om jag inte får betalt för det) för det är taskigt.

Men: en person tappar cirka 90% av sitt argument eller en seriöst ställd fråga (även om den är trevlig) med mig om du använder hora eller luder för att beskriva sexarbetare. Det är därför att dessa ord, när de används för att beskriva oss, har en djupt rotad negativ klang. Majoriteten av människor vet att kalla en annan människa för ett nedsättande ord är fel, och det är så jag tar det.

But wait, det blir än mer snurrigt! JAG får nämligen kalla mig själv hora, och ni som läst en del här på bloggen har sett det flera gånger. Hur går det ihop? Jag ser det lite som att hora är sexarbetares variant av n-ordet: vi får säga det om oss själva men det får inte du. Enklaste förklaringen jag kan komma på; förutom att jag som författaren här mår illa om jag använder samma gamla uttryck hela tiden eller att skriva exempelvis ”det är ändå peak horighet att springa i högklackat för att köpa kondomer” inte får samma schvung om jag skulle byta ut ordet till ”sexarbetighet”.

Vill man alltså inleda en diskussion eller ställa frågor så är det säkrast att hålla sig till orden sexarbete och sexarbetare, oavsett om du diskuterar med mig eller med andra. Det är ett internationellt vedertaget uttryck som beskriver det vi gör perfekt: vi jobbar med sex.

Jag ser många som inte kan skilja på sexarbete och människohandel, så därför har jag ”lånat” en mini-ordlista från mitt kommande megainlägg om sexköpslagen:

Sexarbete
När en person valt att sälja någon form av sexuell tjänst och gör det frivilligt. Även om anledningarna till valet är desperata i någon form så är grundregeln att det är ett aktivt val.
Prostitution
Ett ord sexarbetare normalt inte befattar sig med. Ordet har ett element av tvång, och när jag använder det är det för en situation som inte är självvald.
Trafficking/människohandel
Där människor luras, hotas eller tvingas av andra till att utföra ett jobb (i detta fall sexuella tjänster).

Kom med källor och statistik

Vill du säga ”de flesta” eller ”majoriteten” så måste du kunna backa upp det. Jag köper inte exempelvis ”de flesta som säljer sex gör det inte frivilligt” för då får du bara en enda fråga: ”vad har du fått det ifrån?” Och det är enkelt: ingen vet faktiskt detta. Vi som befunnit oss i branschen i ett antal år har dock anekdotisk kunskap baserad på erfarenheter, kontakter och närvaro, även om inte vi heller vet exakta procent. Du får därmed själv värdera sanningshalten i det jag påstår eftersom jag enbart kan tala utifrån vad jag sett, hört, läst och varit med om. Sitter du inte på en seriös rapport eller källa – undvik att uttala dig statistiskt.

Men! Du kanske har läst Simon Häggströms böcker, på Talitas eller Realstars hemsidor, eller scrollat igenom Intedinhoras instagram. Dessa är personer och organisationer som jag skrivit om tidigare och de är extremt vinklade. Det de publicerar är själva definitionen av anekdotisk bevisföring. Egentligen är de lika trovärdiga som jag när jag skriver mina berättelser från sexarbete: de flesta som läser detta vet inte vem jag är. Du kan alltså lita lika mycket på att mitt inlägg om när jag fick 12 lax för en timme är sant som deras ”rapporter” och ”intervjuer”. Nu var ju visserligen mitt inlägg alldeles sant, men det VET ju faktiskt inte ni, och jag skulle lika gärna kunna vara en gammal gubbe som sitter här och fantiserar ihop Lisa. Eller… TORSKLOBBYN 😱

Värt att nämna är att alla källor som endast träffar sexarbetare som slutat för att de mådde dåligt/ångrade sig, eller fortsätter fast de mår dåligt, har precis också endast deras vittnesmål att berätta. Deras ”statistik” blir då att 100% av sexarbetare får bestående men och trauman av att sälja sex. Och apropå det: när du sveps in i en grupp som hatar sexarbete och mår dåligt så är sannolikheten stor att de kommer hjälpa dig hitta någon att skylla på: dina kunder. Inte din psykiska ohälsa, sexuella trauman eller självskadebeteende, utan kunderna. Med det sopar man banan för många år, om inte ett helt liv, i förnekelse och felprioriteringar. /end OT

Min poäng är att jag inte tar dessa som allvarliga källor om du vill diskutera med mig.

Läs på

Antalet frågor, och många av dem hypotetiska, jag får om sexköps- och kopplerilagen IS TOO DAMN HIGH (har ni märkt att jag ligger ungefär 5-10 år efter i internetlingo/memes?) Det går faktiskt att googla och önskar man specifika svar av mig, oavsett vad det gäller, skulle jag verkligen uppskatta om man också testade sökfunktionen här på bloggen. Vid det här laget har jag nog ältat det mesta om sexarbete både en och två gånger.

Jag är heller ingen allmän chattrobot och varken vill eller kan tillgodose allas privata önskemål om information. Därmed: sök först, fråga sedan. Och skulle du nu vilja chatta regelbundet så finns det förstås en hel tjänst, speciellt utformad för ändamålet.

Sist men inte minst

Lägg fördomar om sexarbetare åt sidan när du diskuterar med oss. Jag vet att många har en nästan medfödd bild av oss som trasiga, obildade, lågbegåvade och/eller hjärntvättade. Det finns det nog en del av oss som är, som i övrig population, men utgå inte ifrån det.  I slutändan är vi människor och oftast tänkande sådana. Behandla oss som det så ska du se att det går att föra en trevlig och produktiv diskussion.

Rapport från torsklobbyn – mer om sexköpsdebatten och Paolo

Folk är verkligen inte riktigt kloka. Jag slog på tvn (vilket är ovanligt men också sista droppen som fick mig att skriva detta i affekt – you’re welcome) och där sitter Talita med Jenny Strömstedt. Ni som hängt med ett tag vet vad jag tycker om Talita så det var bara att stänga av. Normalt hade jag lyssnat men efter den shitstorm som tagit form det senaste 48 timmarna hade jag slut på frustrationskapital. Folk länkar till Talita och Simon Häggströms böcker för att ”motbevisa” mina påståenden. Folk som i de allra flesta fall aldrig satt sin fot i sexbranschen. Och anser att Häggström och kyrkoorganisationer som Talita är trovärdiga. Gud, hjälp mig.

Apropå nämnd shitstorm så står jag helt förbryllad inför alla som nu utgår ifrån att kvinnan i fallet med Paolo var utsatt för trafficking. När jag igår frågade på Twitter om någon hade belägg för detta påstående fick jag framförallt två varianter av svar, och nu ska jag bemöta dessa utan att Twitters begränsningar hindrar mig.

Insatsen gjordes ju av polisens grupp mot människohandel, så det måste handlat om människohandel.

Fel, den ska ha initierats av NOA, drivits av Norrmalmspolisen och haft stöd av människohandelsgruppen, soc och ungdomsgruppen. Läs gärna mer om NOA här.
Dessutom spelar det ingen roll om en sexsäljare är frivillig eller ej; kunderna grips av samma poliser. Jag antar för övrigt att NOA hanterade detta då polisens prostitutionsrotel las ned förra året.
Min kvalificerade gissning är att man tar med människohandelsgruppen för att ”täcka upp”, speciellt om man råkar stöta en fet hallick i korridoren. Hur som helst är deras närvaro (vi vet ju inte ens om de faktiskt gjorde något) inte ett bevis på att trafficking var aktuellt.

Paolo sa själv i intervjun att det handlade om människohandel.

Ja, det gjorde han. Eller mer ordagrant sa han ”säkert någon som är dittvingad”. Då ska jag måla upp två scenarion för er som anser detta vara bevis på att det faktiskt rörde sig om tvång i någon form:

1, Paolo går ut i media och säger att han köpt en tjänst och att kvinnan verkade helt ok.

Eller

2, Paolo säger det som passar svenska folkets generella syn på sexköp; det vill säga att det omöjligen kan vara frivilligt.

I scenario 1 försvarar han i princip sexköp och erkänner att det kan ske i samtycke, i 2 tar han avstånd för att rädda sitt eget skinn. Jag tar inget av det han säger som sanning; han är ju i full damage control mode. Det är dessutom ironiskt att folk som är jättearga på Paolo plötsligt anser honom tillförlitlig. Men BARA när det gäller att sexsäljaren var tvingad; ingenting annat.

Sedan tyckte Aftonbladet att det var fullt legitimt att fullständigt röva till sin rubriksättning.

Läser man artikeln står det dock ingenting om att de aktuella kvinnorna pressats eller utnyttjats, utan man drar ordvalen från gubben som pratar generellt om människohandel.

Det enda polisen säger om kvinnorna är:

De flesta som vi hade att göra med under insatsen kommer från utsatta situationer i fattiga länder, oftast Europa, säger polisens presstalesperson Ola Österling.

En ”utsatt situation” är ett vitt begrepp som kan tolkas hej vilt. Var det så att de åkte till Sverige för att de behövde pengar, vilket i Sveriges ögon ofta anses ”utsatt”? Eller var de hitlurade eller faktiskt tvingade? Ingen vet, men efter att ha följt denna bransch i tio år ser jag att det luddiga ordvalet pekar mer mot att de helt enkelt ville ha/behövde pengar och valde att sälja sex i Sverige för chansen att tjäna dessa. Vilket land man kommer ifrån är totalt irrelevant och att man tjatar om fattiga länder som ett slags argument är människovidrigt.

Har ni noterat hur många som numera är experter på sexarbete och människohandel? Det har jag, och det har fan inte var en rolig upptäckt.

De här dagarna har jag varit fullkomligt uppslukad av debatterna på Twitter i någon slags pliktkänsla att jag måste bemöta bland annat det ovan nämnda. Förutom den inbillade plikten har jag också sett det som en möjlighet nu när allt ljus plötsligt ligger på sexarbete och trafficking. Jag har sett folk jag trodde var rimliga helt spåra ur, och andra jag kanske inte tänkt så högt om framstå som fullt resonliga.

Som vanligt kan man alltså inte vinna på internet och trots att en del påstår att jag tillhör torsklobbyn (som är en organisation som endast existerar i vissa kreativa människors fantasi) eller att jag för en kamp enbart för egen vinning, och därmed struntar fullkomligt i de som tvingas sälja sex, har jag fått mer energi än det krävt. Min gnista att tjafsa vidare fick en nytändning, och en ganska skön insikt att jag aldrig någonsin kommer sluta kämpa.

En annan angenäm insikt har varit att DAMN PEOPLE, jag vet vad jag pratar om. Det har varit lite som ett test; typ ”klarar jag verkligen att bemöta vilket argument som helst?”
Svaret är ja. Jag kan bemöta precis varenda jävla argument kring sexköp, sexarbete och trafficking man än önskar slänga min väg. Jag känner mig helt oövervinnerlig.

Men, jag ska förstås inte sticka under stol med att det är rätt rejält irriterande när retoriken och debatteknikerna blir riktigt fula. Eller när man gör ett aktivt val att missförstå, eller pratar förbi en. Tänk ungefär att du får en fråga, du svarar på den, och sedan blir det tydligt att frågeställaren aldrig var intresserad av ditt svar utan ställde den enbart som en ingång till sin egna rant.

Apropå just retorik och debatteknik så var nog dessa två tweets (läs gärna även trådarna för mina svar) de som var fulast. Kanske tog jag mest illa upp för att jag verkligen avskyr när folk talar om för mig och andra vad jag egentligen tycker eller menar.

EDIT: Då Emil Moghaddam har valt att radera sina tweets så har jag enbart vad som ligger i bloggens cache kvar. Jag kommer alltså lägga in hans tweet exakt som den såg ut, samt min som han ”svarade” på. Det är förstås inte ultimat, och ni får helt enkelt välja själva om ni vill tro på att det faktiskt såg ut såhär igår. För att se mina övriga svar kan ni klicka på min tweet i Emils andra ”tweet”, det är bara hans original som är borttaget.

”Hej, jag fattar inte att kvinnor från fattiga länder tvingas hit för att sälja våldtäkter”

— Emil Moghaddam (@emil_moghaddam) May 16, 2020

Det är tydligen rasism att dra koppling till människohandel även om en prostituerad 1) kommer från ett av Europas fattiga länder och 2) Paolo själv säger att hon såg dittvingad ut.

När du förlorar ett argument eller en strid, dra ut rasistkortet. (Sun Tzu, Art of War). 

— Emil Moghaddam (@emil_moghaddam) May 16, 2020

En politiker som lyckas nedvärdera, mansplaina, fultolka och fulretweeta (skärmdump istället för retweet) i en enda tweet är ganska förbluffande. Men visst är Emil cool som citerar Art of War?

Gällande den andra så står jag fast vid att det är rasism att tillskriva, eller för den delen avskriva, en människa diverse förmågor baserat på vilket land de kommer ifrån. Det är väl själva definitionen av rasism? Eller xenofobi eller vilket ord man ska använda nu för tiden. Ni fattar min poäng. Det gör inte Emil.

Så, för att sammanfatta: lyssna på mig för jag vet bäst. Ok?

När framgångsrika män köper sex – om Paolo Roberto och att åka dit

Nu kan vi alltså lägga Paolo till kategorin ”relativt snygga men framförallt framgångsrika kändisar som köpt sex” och cirkusen är igång. För första gången på typ två månader är coronaviruset inte det mest omtalade i mitt Twitterflöde och förutom Paolo själv så diskuteras det nu friskt om sexköpslagen och trafficking.

Av den anledningen vill jag poängtera en sak som jag facepalmat över in absurdum idag: det är skillnad på sexarbete och trafficking. När jag säger ”avkriminalisera sexköp” så menar jag självfallet inte människohandel, tvång eller våldtäkt. Därför har jag problem med ordet prostitution. Det har inte bara en ful klang, det separerar heller inte dessa två totalt olika företeelser. Och när du inte ser skillnad på mig och någon som tvingas sälja sex så hjälper du ganska exakt INGEN, och framförallt inte den tvingade.

Över till fallet Paolo.

Jag vet att aktiva ”konton” online vet vilken plats detta skedde på, men kan självklart inte nämna något om det här. Däremot vet jag inte vilka som jobbade där eller om det handlade om tvång (vilket polisen vill syfta till med uttryck som ”ung kvinna från ett av Europas fattigaste länder”). Det kan lika gärna ha varit en, men troligtvis flera, sexarbetare som hyrde lägenheten och då är det ju simsalabim en smutsig bordell med traffickingoffer, enligt Sverige. MEN; jag vet som sagt inte, men vill ändå nämna att det KAN ha varit alldeles frivilligt. Hetsa inte upp er och gasta PAOLO ÄR EN VÅLDTÄKTSMAN, för de allra flesta som säljer sex i Sverige gör det nämligen frivilligt. Frivillighet utesluter inte att man måste få in pengar, oavsett skäl. Ingen säljer sex utan monetära avsikter. Att komma från ”ett fattigt land” betyder alltså inte per automatik att kvinnan varit tvingad till det.

Jag noterade att man gripit sexköpare på Grevgatan tidigare.

Som jag nämnde ovan så står det inget om sexsäljarnas situation och det är förstås alldeles medvetet. För i samhället och Sveriges lag görs det ingen skillnad på huruvida sexsäljaren haft sex frivilligt eller ej, och polisen och politikerna vill att du alltid ska utgå ifrån att säljaren inte gjort det frivilligt. Varför? Jo, enligt alla dokument och uttalanden KAN MAN INTE sälja sex frivilligt. Därför KAN de inte berätta om den aktuella sexsäljarens situation för då säger de också att det finns olika grader i det helvete de målat upp och det går ju inte enligt rådande modell. Kom inte och tjafsa om sekretess för ofta är man väldigt pigga på att beskriva om en person i brottsmål varit utsatt på något vis eller inte, så detta är en högst medveten strategi. Notera att jag inte använder uttrycket ”offer”, eftersom under sexköpslagen finns det inget brottsoffer (mer än staten) och du riskerar mindre straff om du våldtar en sexarbetare än om du våldtar en ”vanlig” tjej (kommer belägg och fakta kring detta i ett annat inlägg).

Med detta sagt så vill jag tro att polisen bara försöker hjälpa och därmed inriktar sig på fall där människohandel faktiskt pågår, men de senaste åren har jag hört från säkra källor att så inte alltid är fallet. Kanske måste man försvara sin position genom att även haffa sexköpare som träffat alldeles frivilliga säljare.

Jag måste bara få det ur mig och sen ska jag förhoppningsvis slippa tänka på människan i åtminstone några månader: Simon Häggström gör mig kräkfärdig. Det finns få människor som framkallar så mycket äckel i mig som honom. En större opportunist och självgod kvacksalvare har Sverige aldrig skådat. En sjuk dröm jag när vid min barm är att få träffa och prata med honom, för jag har svårt att acceptera att jag kan känna såhär för en person jag aldrig träffat. Här är ett par exempel på hur upprörd jag kan bli när han syns i media:

När Simon tog en fika med en trafficker.
När Simon hatade sin egen snopp.

Avslutningsvis så var Paolo förstås fullkomligt retarderad, i gott sällskap med de andra som lagfördes. Att besöka dessa platser borde klassas som självskadebeteende för det är som att be om att åka dit.

Och tack, Paolo, för att du kallar oss smutsiga.

Läs gärna min guide för säkra sexköp, och guiden för tryggt sexsäljande.

Kunder kan skada på många olika sätt – här är ett

Jag har lyckats klara mig undan fysiskt våld, krångel om pengar och bråk genom mina år som sexarbetare, men här på bloggen har ni kunnat läsa om mindre trevliga möten, eller otrevliga möten som jag undvikit innan de börjat.

Jag är inte korkad och är dessutom rädd om mig själv och andra människor. En del ser bara 1, han verkar trevlig, och 2, pengar. Jag tackade nyligen nej till en kille som i sitt mail framstod ha ett ganska svårt sexmissbruk och han blev alldeles förvånad när jag förklarade att jag inte vill bidra till missbruket. Främst vill jag inte att folk ska missbruka något, men för min egen skull vore det oerhört obehagligt att spendera tid med någon jag vet innerst inne inte mår bra av det. Och att dessutom ta betalt för det? Att inte alla känner så kan jag tycka märkligt men det kanske snarare är jag som är konstig med mina värderingar.

Ibland kan man läsa mellan raderna, eller dra slutsatser på andra sätt, som i fallet jag ska beskriva nu.

En man jag träffat en gång, och som jag är ganska säker på var relativt grön på betalda möten, ville ses igen. Han skrev att han bokat ett visst hotell och att han varit där nyligen. I en annan vända nämnde han att han träffat fler sexarbetare efter vårt möte. Jag reagerade inte direkt men idag insåg jag att ”varit där nyligen” sannolikt betydde att han besökt exakt det hotellet med annat dambesök.

Under normala förhållanden skulle detta inte vara ett särskilt stort problem, även om jag alltid rekommenderar att man byter hotell om man ska träffa olika tjejer inom en snar framtid. Men nu när hotellen är i stort sett tomma är det fullständigt vansinnigt. Han skrev till och med själv ”det var så konstigt att vara ensam gäst på hotellet”.

Så jag frågade helt resolut huruvida så var fallet, och ja, så var det. Då ställde jag direkt in och nu ska jag förklara varför, om det inte är uppenbart.

Han har alltså potentiellt blivit sedd med olika sexarbetare (minst en, kan vara fler) på samma tomma hotell inom ett kort tidsfönster. Personalen kanske var lite undrande, men hade inte belägg för misstankarna. När han då dyker upp med ännu en tjej kanske det är tillräckligt för dem att gå till handling.

Eftersom han själv inte tycker detta är problematiskt ska jag inte gå in på riskerna för honom (men potentiellt: beslag, brottsmisstanke, strafföreläggande, åtal, dagsböter) men det som skulle hända mig är främst:

  • Ett enormt trauma. Föreställ er själva att polisen kommer instormande.
  • Sedan skulle jag bli utfrågad om vad som hänt och potentiellt bli av mobiler, ipad och dator under en obestämd tid.
  • Kanske även mina pengar om vi ser till historien.
  • Jag skulle också hamna i kontakt med polisen i egenskap av sexsäljare, vilket jag lyckats undvika så här långt och jag har inga ambitioner att ändra på det. 
  • Om kunden vägrat strafföreläggande skulle fallet eventuellt gå till åtal, där jag skulle bli tvingad att vittna och därmed få min identitet röjd.
  • Hotellpersonalen skulle nog lägga mig på minnet. 
  • Jag hade blivit rejält skärrad och troligtvis behövt ta en lång paus = inga inkomster.

Även om personalen inte hade brytt sig och polisen inte bankat in dörren så hade jag varit nervös och obekväm innan och under mötet. Förutom att träffen skulle bli dålig så har jag ju mitt motto att jag alltid ska må så bra som jag kan. Om jag inte gör det så hamnar jag säkerligen på en oneway ticket till långvarigt psykiskt dåligt mående. 

För sexköpare så är det viktigt att tänka på att även om DU är försiktig måste sexarbetaren också vara det i sina andra möten. Om hon inte följer mina råd om hur man hanterar känslig information så kanske dina uppgifter läcker för att hon och en annan kund är oförsiktiga. Polisen har rätt att beslagta vad de än önskar som kan agera bevisunderlag, inklusive hennes telefon där din adress, telefonnummer eller annat kan ligga kvar helt öppet. 

För sexsäljare så är det värt att fundera på punkterna ovan, och inte bara vifta bort sådana här konsekvenser för att du inte gör något olagligt. Av det jag hört är det ingen angenäm upplevelse, om man säger så. Låt inte kundens lugn påverka dig om du själv känner att ”detta är riskabelt”. Lyssna på din magkänsla, notera detaljer och sätt säkerhet först, i alla lägen.

Jag har skrivit det åtskilliga gånger men vill påminna om att inte låta varken kuken eller pengasuget styra allt. Går det åt helvete är varken avsugningen eller tusenlapparna värt det. 

Sexarbete är inte som andra jobb

@genpoden tog upp en ganska intressant poäng om sexarbete vilket initialt fick mig att känna ”neeej inte ännu en jämförelse med andra yrken”. Det är nämligen väldigt vanligt, både hos de som tycker sexköp är ok och de som inte gör det. Personligen brukar jag undvika diskussioner som baseras på detta då man ofta börjar med ett enkelt argument och det trasslar sedan ihop sig till en nästan filosofisk röra. Jag blir utmattad, helt enkelt.

Men för att förklara för @genpoden (för jag gav henne ett ganska drygt och kort svar som jag känner mig lite dum för, för hon la fram vettiga argument) så vill jag försöka förklara hur jag tänker utan att det blir närapå oläsligt på grund av Twitters begränsningar.

Att jämföra sexarbete med andra (alltså de som de flesta anser vara normala och överlag accepterade av samhället) händer alltså ofta, och i många olika kontexter. Jag vill börja med att nämna några av de aspekter som gärna används när man jämför, och ge mina åsikter om dem.

Fysisk säkerhet. En av de dummaste jämförelserna är att likställa riskerna i sexarbete med högriskyrken som byggjobbare eller gruvarbetare. ”Folk dör där med”. Ja, fast sexarbetares död på jobbet uppmärksammas om man blir mördad, inte ramlar ned från hotellbalkongen eller av en överdos. Då är det inte en sexjobbsrelaterad olycka, om ni förstår hur jag menar. Det är två helt olika saker. Om jag skadas eller mördas av en kund anses det vara relaterat till mitt jobb, medan andra sätt jag kan dö på inte är det. Nu menar jag kanske inte att det BORDE vara så, utan att det ÄR så.

Det alla dessa yrken kan göra är att minimera risker för skador och död. Säkerhetsåtgärder, alltså. På samma sätt som man på byggen har hjälm och fallsele så kan jag sålla bort kunder som jag upplever visar på tecken som jag tolkar som farliga. Det är fortfarande inte samma sak, det fattar jag, men riskminimering jobbar de flesta branscher med.

Psykisk säkerhet/hur man mår av sitt jobb. Här gillar vissa att dra till med ”men tror du städare alltid är glada på jobbet?!” Ofta i diskussioner som rör huruvida ”den lyckliga horan” är en myt eller ej (vilket är världens tramsiga debatt och en jag försökt bidra till men får mest huvudvärk).

Nu riskerar jag skaffa mig en drös fiender men sexarbete är få människors första val. Att man skulle orka med riskhanteringen, lögnerna, dubbellivet, den osäkra och ofta svajande inkomsten är osannolikt och otänkbart för de flesta. Att hamna i, eller välja, sexarbete är förstås utbrett, och för vissa är det ett nödvändigt ont medan det för andra kan vara en flexibel lösning med hög avkastning, ett roligt och lukrativt äventyr eller en enkel inkomstkälla vid sidan av annan sysselsättning.

Många sexarbetare lever utan samhällets skyddsnät, då majoriteten troligtvis inte betalar skatt (tycker ni jag är luddig så är jag just det, för ingen vet hur (o)vanligt det är att sexarbetare faktiskt skattar, så bli inte alldeles till er). Det hoppas jag (för jag har ingen statistik) att andra yrkesutövare har lättare att göra, oavsett om deras jobb anses som ”eftersträvansvärt” av människor i stort. En lokalvårdare som sliter med, vad många anser, ett skitjobb för att försörja sina barn är starkt och fint, men en sexarbetare i samma situation är smutsig och borde skämmas.

Blir du upprörd av att min jämförelse ovan får det att låta som att jag värderar sexarbetande mammors insats högre än en städares? Då börjar du kanske förstå hur trassligt det är att jämföra yrken. När annars sitter vi och diskuterar liknelser mellan banktjänstemän och skyltfönsterdesigners välmående? Ser ni hur absurt det blir?

För att inte nämna skillnaden på personer som säljer sex. Ni som hängt med vet att jag är fullt medveten om vilket spektra som existerar och att det finns många som mår dåligt är absolut inget jag sticker under stol med (för vem fan skulle tjäna på att låtsas som det?) Myten jag däremot vill utmana är att man måste må dåligt av att sälja sex, och just denna åsikt är ett praktexempel på hur man projicerar sina egna känslor på andras handlingar och val. Ok, DU tycker att det är skitäckligt? Så då måste JAG vara antingen störd för att kunna inbilla mig att jag är ok med att ha sex för pengar, eller lida vid varje kundmöte?

Låt mig göra en såndär fräsch grej igen då: JAG skulle behöva förlora alla attribut som gör mig till en ganska trevlig och sympatisk människa för att kunna jobba på ett tobaksföretag. Snyggt? Nej. Så ska vi inte hålla på.

En sak som absolut skiljer sexarbete från andra yrken är det jag nämnde ovan: att ofta leva i hemlighet, med något man av olika anledningar måste dölja eller ljuga om. Det kräver att annat väger upp för det, eller att man helt enkelt orkar med det. Ett fåtal är helt öppna med sina val, vilket är imponerande, men det är förstås inte ett alternativ för alla. Exempelvis är mitt största hinder att jag vill ha en annan karriär, parallellt eller ej, där ”hora” på CVt inte skulle fungera. Det är alltså helt och hållet av självbevarelsedrift. Jag skulle också vilja påstå att jag kan göra mitt sexjobb tryggare om jag håller mig så anonym som möjligt, för att inte riskera mina kunder (som alltså begår en brottslig handling när de betalar mig). Skitsamma, jag tog upp det för att ge ett par exempel.

När man talar om sexarbetares ”löner” i relation till andra jobb så händer det att män (uteslutande män; ja) säger ”klart man skulle vara hora istället för att sitta i kassan på ICA”. Om du tänker så så läs gärna ovanstående igen. Sexarbete innebär alltså höga risker (beroende på hur man jobbar), sällan samhälleliga skyddsnät, eller de skyddsnät man kan få hos en arbetsgivare, och allra troligast ganska mycket krångel för att upprätthålla sina privata relationer och ”anseende”.

Nu lät jag nog negativ till ett jobb jag själv valt och fortsätter välja. Jag vill bara visa på verkligheten. Jag vill inte älta min egen historia så det lämnar jag nu, men om ni har några frågor så är de välkomna i kommentarsfältet!

Jag skriver på mobilen så formattering och annat blir inte ultimat men vill ändå få ut detta. Hoppas det inte blev alltför snurrigt.

Glöm inte att ta hand om er själva och varandra, och bete er vettigt mot andra människor ❤️ så hörs vi!