”My work as a prostitute led me to oppose decriminalisation”

http://www.bbc.com/news/magazine-41349301

En mycket intressant artikel om en kvinnas resa genom sexarbete. Hon vill ju dock inte kalla det just arbete.

Det är smärtsamt att läsa hennes berättelse; där hon utsatts för olika grader av övergrepp, inte bara av kassa sexköpare utan även av de som skulle ha stöttat henne.

Det är frustrerande att branschen är så polariserad; att de allra flesta inte borde syssla med prostitution och hur det, i framförallt de fattigaste länderna, inte finns adekvat stöd.

Ja, det är en smutsig bransch. Många blir utnyttjade, även små barn, och de som är mest utsatta är enkla byten. De som betalar för att utnyttja dem har inte heller någon som helst känsla för människovärde. Många onda som exploaterar de allra svagaste.

I länder där prostitution i princip enbart innebär elände har de gigantiska problem där detta är ett symtom på ett totalt urfuckat system. Definitivt dit våra anti-sexköpsivrare borde ta sig.

Sedan har vi Nya Zeeland; som många legaliseringsförespråkare ser som en förebild. Kanske är det inte så perfekt regulerat?

Nu vill många argumentera att alla mynt har sin baksida för så är det ju. Ingen inbillar sig att det skulle fungera helt utan problematiska arbetsgivare och kunder. Det jag hade hoppats på var ett bättre bemötande från de instanser som ska upprätthålla hälsa och trygghet enligt de riktlinjer som författats i och med lagstiftningen.

Det känns som en nästan omöjlig balans.

Jag kommer snart att publicera ett inlägg om hur MÅNGA kunder resonerar och agerar kring ofrivilliga eller utsatta säljare och, surprise, det är inte positivt. Om vi då ser att många svenska män är i bästa fall likgiltiga inför säljarnas väl och ve; tänk er då hur förjävligt det är i mindre utvecklade länder. Brr.

Jag har läst regeringens handlingsplaner mot prostitution och människohandel men ingenstans ser jag en plan för att utreda hur legislationen kan/borde/ska utformas för att göra livet lättare och tryggare för säljarna. Oavsett om det innebär förbud eller ej. What’s up with that?

Hur ställer jag mig egentligen till det här? Vad tycker jag att man borde göra? Det är så fruktansvärt svårt då det inte finns ens ett 50%-igt bra svar.

Jag läser inte så ofta om prostitution i utlandet, jag orkar liksom inte. Aktivism och whatever känns som ett jävligt struligt och obetalt jobb. Det må låta drygt men det jag försöker göra genom bloggen och kontakten med människor är väl ungefär vad jag pallar med. Det som kändes lite som en käftsmäll var att det just handlade om Nya Zeeland.

Ett snäppet mer tydligt ställningstagande är: prostitution kommer alltid att finnas. Där den gör som ondast är platser där det mesta gör ont men förekommer förstås även där man tror eller anar att samhället kan stötta mer. Det borde finnas vettiga personer med expertis som kan utveckla program där detta kan skötas men istället skjuts det undan eller blir ett verktyg för att stävja omoral.

Nu har ni hur som helst en intressant artikel att läsa och begrunda. Plus lite åsikter skrivna i affekt; och inte så jävla lite heller.

Mvh

Lisa,
Förvirrad
Trött
Ledsen

Älska, knulla, mind your own fucking business

Det finns riktigt otäcka idioter och nu kommer jag att publicera ett mail från en sådan. På grund av sådana här blir jag än mer sporrad att fortsätta ta upp vissa sidor kring sexbranschen och sexualitet i stort som jag annars inte gjort. Väcka tankar även om de är negativa. Tyvärr mådde jag genuint dåligt när jag läste det här:

Jag kan inte förstå folks intresse för trans eller könsbytta människor.
Äckliga är dom som annonserar på eskortsidor.
De borde inte få annonsera på eskortsidor.
För en man kan aldrig bli en kvinna. Liksom en kvinna kan aldrig bli en man.
Utan vi är vad vår Herre har skapat oss till endera en man eller en kvinna.
Äckligt är det när Svenska Kyrkan har drop in vigslar under Pride.
Och har bögflaggor utanför kyrkan.
Det har gått så långt att jag kommer att lämna Svenska Kyrkan.
De samlar tex in pengar för att bygga en kombinerad kyrka och moske nånstans i Sverige.
Vidare så anser jag att det är inte synd om tjejer som följer med mena folk tex skäggbarn.
Till deras hem eller tar hem dom till sig och blir våldtagna. Rätt åt dom anser jag.
Däremot om de drabbas av en överfallsvåldtäkt så är det fruktansvärt och tjejen rår inte för det.

Du som skrev detta; vad fick dig att tro att jag ville ta del av dessa åsikter? ALLT du skrivit äcklar mig. Det var kanske det du var ute efter och isåfall lyckades du.

Vi möts i helvetet, jag har en bok att skriva där.

Att lämna kyrkan för övrigt gjorde jag för länge sedan. Det är en vidrig instution som jag av många anledningar avskyr men det har fan inte med regnbågsflaggor att göra.

Jag vill poängtera något kring just HBTQÅÄÖ. En av de fantastiska personerna som mailade nyligen beskrev sin situation som transexuell. Jag vill inte publicera något ur hennes mail då jag inte bett om tillåtelse men väljer att ta med en del av svaret jag gav henne. Jag tror att det beskriver i viss mån hur jag ser på politiseringen kring vad jag skulle vilja kalla för ”icke hetero”. Det är svårt med alla beteckningar och nu för tiden är det så jävla känsligt (dock inte hos min fina brevkompis).

Ja, personer som står utanför det man kallar för binära könsidentiteter är ju per automatik vänsterns bästa kompisar, frivilligt eller ej. Jag kan väl också tycka att det blir ett sådant ståhej där dessa könsidentiteter måste vara så otroligt sexualiserade; som att ni helt självklart är nästan perversa (ursäkta det starka uttrycket). På vilket sätt stärker man rättigheter genom dildobowling på Sergels Torg, liksom? Vikten läggs på UTTRYCKEN, inte människan eller kärleken och attraktionen.
Jag hoppas du inte tar illa upp av ovanstående men din beskrivning är så uppfriskande. Lite som att du lever med dina val som just vad de är: dina val.

Väl sammanfattat, tycker jag. Jag skiter fullständigt i vad andra människor gör. Kärlek och attraktion är vackert, knepigt, stört, katastrofalt i vissa fall. Vi gråter över personer som vi egentligen vet är dåliga för oss, krossade hjärtan känns till och med fysiskt, vi går till ofattbara längder för att göra någon vi älskar lycklig, eller åtminstone stanna hos oss. I slutändan finns det inget som kan motsvara attraktion som känns i hela kroppen, där allt annat försvinner. Kärlek som slår ut allt vett. Vem är vi att ens våga bry oss vem som älskar eller ligger med vem?

Det måste inte heller basuneras ut som VÄRLDENS BÄSTA GREJ <3<3<3 bara för att det inte gäller heterosexuella. Det behövs liksom inte i Sverige.

Nu, alla ni som hetsar: åk och missionera i ett land där homosexualitet innebär dödsstraff #skickamigistället

Idioter.

Här slår jag ett slag för kärleken, kåtheten och vad fan man nu vill göra! Vill ni berätta om det så maila mig. Jag fullkomligt ÄLSKAR människor som uttrycker sin fria vilja utan att göra den till något jävla omfattande samhällsämne.

Och min brevkompis: du är en frisk fläkt som jag verkligen behövde. Här, kära läsare som inte uttrycker fördomsfulla skitåsikter från 1700-talet, har ni en pärla som ni vill ska gästblogga. No pressure 😉

Kvinnans rätt till sin kropp är absolut. Unless…

Glädjande att en politiker ser hycklandet i feministernas kamp för kvinnors rättigheter. Han ansluter därmed till en försvinnande liten grupp som vågar kritisera dem.

Med risk för att ni som respekterar mig för min aktivism mot sexköpslagen, stigmatisering av sexarbetare och den ständiga svartmålningen av våra kunder – jag orkar inte tjafsa så värst mycket längre. Hittills har jag lyckats få två debattartiklar publicerade: den här repliken till jämställdshetsministern samt denna men de ledde mest till ytterligare gnäll och idiotförklaringar.

Delvis för att jag ser att Sverige har enormt mycket större problem men också för att det känns lönlöst. Jag har sagt det förut och säger det igen: som anonym har jag inte en chans. Om jag inte tar det gigantiska steget och kliver fram som min riktiga person får jag ingen riktig plattform att debattera på. Och som vi vet; utan debatt, ingen förändring.

Nu låter jag som en martyr. Virkat en offerkofta. Den som egentligen inte passar mig.

Men för att utveckla: dyker det upp en debatt som jag realistiskt kan ta så tar jag den. Jag har ju knappast lite att säga om saken. Det är den uppsökande (uppviglande?) debatten där sexarbetare inte tas på allvar som jag valt att lägga ned. DN tyckte att min senaste artikel ”saknade grund”. Får tacka för motiveringen men: va?  Den var inte skriven i affekt (eller; i alla fall inte synlig sådan, det mesta jag skriver är i någon mån i affekt), innehöll inte det skriftspråk ni ofta ser i bloggen och var definitivt inte ogrundad. Det var åsikter baserade på erfarenheter; välskrivet och sammanhängande. Kanske inte låg rätt i tiden eller rådande klimat men jag vill i min självgoda bubbla anta att det berodde på något annat. Cry me a river, right?

”Lalala jag hör dig inte, jag har inte bara rosa glasögon utan även implanterat filtret i mina pupiller!”

Det jag faktiskt KAN göra är att sprida precis det jag skriver här, fastän min publik mest består av redan övertygade. Och att fortsätta hjälpa de sexarbetare och -köpare som av olika anledningar vill ta åt sig av mina råd. Det är ändå inte så illa pinkat, om jag får addera till bubblan nämnd ovan.

På ett personligt plan kan jag fortsätta med mitt egna drama, tills jag någon dag förhoppningsvis tröttnar, och träffa mina kriminella bekantskaper trots att jag aldrig dragits till bad boys.

TRASSEL

Tvärtemot alla goda råd berättade jag för W om Lisa. Eller… genom ett par puckade saker jag sa, samt gjorde, hade han anat att jag hade lite mer bakom fasaden än han trott. Det var bara att come clean.

Märkligt nog är jag inte orolig för att han ska fucka ur och rasera fasaden som andra fortfarande ser. Sjukt nog litar jag på honom (det brukar ju annars gå så bra!) och ångrar det inte ur den aspekten.

Reaktion? Vad ska man säga. Förvånad kanske men inte helt hysterisk. På det sättet kan jag känna att det var bra att berätta relativt tidigt; det kanske blir en del av mig och inte ett stort bombnedslag i stilen: ”Lisa, vill du gifta dig med mig?” åh ja, gärna, men du… En grej bara.

”Skulle du kunna sluta?”
Tystnad och sedan ett utdraget ”jaaaa…” Facepalm. Men hur kan jag vara så ärlig mot honom?

Vi pratade hela natten och jag förklarade mina anledningar. Hur jag aldrig blivit skadad och hur jag håller mig så trygg som möjligt. Att jag trivdes och var bra på det. ”Jag förstår det”, sa han. Han kan leva med det nu men om det skulle bli mer seriöst mellan oss så vill han inte att jag fortsätter. Can’t argue with that.

Den dagen, det dilemmat. Yolo osv.

Jag menar inte att såra någon. Antingen kör jag på ”make it up as I go” eller så binder jag mig till saker jag kanske egentligen inte vill eller är redo för. Och helt seriöst; vet någon av oss egentligen vad vi håller på med? Livet har inget facit och min egna instruktionsbok är mer åt det här hållet.

En såhär fin, rak och ärlig kille (kan jag få flika in hur JÄVLA SNYGG han är, eller är det olämpligt i sammanhanget?) är lite svår att läsa, trots det. Morgonen innan jag åkte för att ligga med andra undrade jag om han ville hålla om mig igen när jag kom tillbaka.

Under gårdagen hade jag lite ont i magen. Han visste vad jag skulle göra och var han verkligen ok med det? Ringde mellan Sam och Adrien men utan svar. Blev rädd för att verkligheten sjunkit in och han på riktigt insåg vilket jävla bottennapp jag är. Men så ringde han tillbaka precis när jag hånglade med Adrien i köket. Hm. Bad om ursäkt, tryckte bort samtalet och satte på ljudlöst. Ett kort sms och sedan dess ingenting, och vi brukar ändå ha sms-kontakt som två tonåringar.

Nu lämnar jag bollen hos honom. Vill han inte ens ta i mig med tång längre så kan jag inte göra något åt saken. Jag är glad att det kom fram, det var i vårt fall helt rätt (även om jag vet att de flesta inte håller med) och han förstår att jag inte bara släpper det hur som helst. Jag har berättat om vikten av bra kunder och när jag sist slutade tappade jag flera sådana.

Som en sidnot kan jag berätta om ett litet utbyte med Sam igår.

Han vill dejta mig ”på riktigt” (ej sagt som andra; i någon romantisk desperation) men att jag inte är hans typ.
FÖRNÄRMAD Å DET GRÖVSTA! Förklara, tack!
”You’re a free spirit, you can’t be tamed”. Jag stannade upp och det skakade om mig ordentligt. Är det så? Vad fan gör jag då när jag är 40 och mitt beteende inte är ”gulligt” längre? Brösten vid knäna och rynkorna i pannan. Då är det inte direkt charmgt att knulla runt och freestyla livet.

I alla fall. Vi skulle träffas idag men fortfarande inte ett pip från honom; hört mer från Sam och Adrien hittills. Kollar telefonen varannan minut utifall att jag missat plinget.

Men som sagt: var mitt Lisa race igår för mycket så kan jag inte göra något åt saken nu. Trots den insikten oroar jag för att det faktiskt är så, mer än jag vill. W är inget random ligg. Man kärar ner sig totalt eller så skiter man i det. Han är ingen GH, Sam, Niclas eller kund. Därför hade det inte spelat någon roll när jag berättat; det finns inget mittimellan och då kan det bara bära eller brista.

Vad har han gjort med mig?

 

Moralen flödar

Ska vi börja med att gå igenom senaste resan med GH?

Första kvällen har ni fått läsa om. Sedan fortsatte det: sanslöst, sinnessjukt bra sex.

Blev slickad in i väggen så jag fick hålla i mig i sängstolparna i vårt 1500-talsrum.

Han stannade på en landsväg, gick ur bilen och öppnade min dörr. Drog ned jeansen, kysste mig djupt. Han kom rekordsnabbt (för en gångs skull – den mannen är galet uthållig).

Lata BJs på morgonen, skedsex, annorlunda konstellationer. Jag minns inte när jag fick så bra kuk. Han kändes ännu mer, ännu hårdare.
Plus att vi förstås hade världens äventyr, Lisa-GH style.

Men jag är inte, som vi alla vet, Guds bästa barn. För vad gjorde jag när jag kom hem?

Jo, SAMMA KVÄLL träffade jag William och låg med honom. Inte i närheten lika bra men det finns potential.

Ni får döma mig hur mycket ni vill; jag ska erkänna att jag själv känner mig lite tveksam till mitt beteende. William berättade att han fallit totalt för mig och då tänkte jag bara: ”i morse blev jag råknullad av mitt störda ex och här står du och deklarerar din kärlek för mig”. Kanske skulle vara rättvisast att faktiskt säga just det, så han får avgöra om det är lika bra att tacka för sig och träffa en tjej som har ett uns sexualmoral i kroppen.

Summering:

GH säger att han älskar mig och gör allt för att vi ska fungera igen. William är tokkär och anser troligtvis att vi är väldigt nära på att vara ett par. Sam å andra sidan vill betala mig för att våra möten ska börja inkludera sex igen och jag tycker att det är en jättebra idé.

Kan jag skaffa mig lite jävla ryggrad?

Att sluta

Okej, nu går jag händelserna i förväg; SOM FAN, men kan inte låta bli att fundera (och då får ni tålmodigt lyssna).

Nya dejten får nu ett namn: William. Det passar honom.

Han är totalt såld. Sist hade jag honom konstant in my face i många timmar, även fast vi var bland andra. Jag kunde knappt få en minut med någon annan (jag klagar inte!) utan att hans händer var i princip överallt. Trånande blickar och ”du är så fin”, ”det går inte att sätta i ord hur fantastisk du är” samt ”bara att få vakna upp bredvid dig…”

Jag stressas av att en så fin människa är lindad runt mitt finger. Som att det vore värsta ansvaret (vad är det för fel på mig?)

Men hörrni; nu springer vi fort som fan så vi hinner förbi varenda händelse som finns där ute!

När säger jag tack och hej till GH, Sam och mina kunder? Känner man av sådant eller finns det facit? Jag har aldrig varit i den här situationen.
Kommentarer påslagna i detta inlägg men går även bra att maila: hej@lisaslappar.com

Please advise.

Best regards,
Lisa
CEO
Emotionally Handicapped Enterprises

Patologisk lögnare?

Jag har avvaktat i flera veckor med att skriva om detta. Nu känner jag att jag vill få ut det och sedan lägga det bakom mig.

Som ni vet ångrar jag mig aldrig. Ser de positiva sakerna och lärdomar som kommit av mina beslut. Men det här behöver jag skriva ändå.

I höstas träffade jag en man där vårt ”förhållande” gick från kund-hora till askul-bra sex. Det utvecklades även en snutt känslor men i huvudsak var det ett hysteriskt äventyr med två personer som connectade på varenda plan som existerar.

Jag har skrivit om honom förut:
Första gången vi träffades
Lite till
Och en annan

Finns mer utspritt i bloggen.

Det ligger ett draft som jag började på 9:e juni och här är lite ur det:

Ojojoj. Jag har ställt till det (igen). Eller… Åtminstone varit en katalysator.

Den här gången är det en annorlunda variant. Vid några tillfällen har jag fått antingen mail/sms från män som skriver ”min fru vet” eller arga samtal från partners som krävt att få veta vem jag är och hur jag känner hennes man.

Hemskt. Men inte mitt problem.

Så hände något jag kanske borde förväntat mig men som ändå kändes helt surrealistiskt.
Frun till en speciellt fin man fick veta om vår affär.

En dag, för inte mer än några veckor sedan, fick jag ett meddelande om att hans fru frågat vem ”Lisa” är.

OBS! Jag har redan pratat med Niclas cirka hundra gånger om detta. Trots vårt ”förhållande” har jag förstås absolut ingenting med deras förhållande att göra. Därmed är allt jag skriver från och med nu endast mina egna, väldigt vinklade åsikter och få av dem skulle jag säga till honom direkt. Mina tankar och känslor har verkligen inget att göra med deras business.

Nu kommer du nog få en liten Niclas-paus, kanske lika bra.

Vaknade av att *han frus namn* står brevid sängen och kräver att få veta vem Lisa är.

Hon hade kollat telefonen och sett sms, jag hade inte rensat där.

Ouch? Ja, MEGA-OUCH! Han erkände, fast berättade inte hela sanningen. Inte om hur vi träffades (han betalade mig för sex) eller vart (flera gånger hemma hos dem, bland annat).

Vi börjar vid hans lögner. Hade jag fått veta att 1, min man hade varit otrogen, 2, i vårt gemensamma hem, bland annat, samt 3, med en hora, hade jag totalt tappat förståndet. Alltså… BANANAS! Om ni läst om Crazy (ex)girlfriend-Lisa har ni sett ett uns av hur det skulle se ut. Bara; omg. Inte en vacker syn.

Det var som sagt surrealistiskt, trots att risken förstås alltid varit överhängande.

Jag tycker att jag känner honom. Att han kanske inte borde vara i det förhållandet. Men det borde jag inte säga, obviously. Men efter vad han berättat tycker jag så och det står jag för. Många hakar upp sig på bekvämligheter; det är krångligt att separera, man har mycket ihop, vad ska andra tycka/tro. Jag har varit i en liknande situation men då var mindre kapital på spel. Det ÄR klurigt och det ÄR jobbigt; men man kan inte leva mer eller mindre olycklig i resten av sitt liv för att det bara är ”okej”. Stor motståndare till den filosofin även om många, fler än jag skulle vilja se, lever enligt den.

Så. Jag kommenterar inte deras val i bloggen utan fokuserar på mina känslor kring händelserna.

Jag bryr mig om honom. Mer än jag vill. Alldeles nyligen försökte jag muntra upp honom med en kort lista av några av mina starkaste minnen. Trots kort tid ihop har jag hunnit ackumulera en hel del. Han har betytt så mycket att jag har svårt att inte göra det. Bra, dåligt? Kanske dumt att påminna i hans position.

När kunders partners fått veta om mig så har jag tyckt synd om dem (i huvudsak deras partners, alltså) men inte mer än så. Trots att det här är samma sak rent moraliskt, det vill säga inte mitt fel, så känns det mycket mer den här gången.

Jag har inte varit otrogen (JAJAJA, jag dejtade löst en kille – vi var ej ett par – och sålde sex samtidigt) men en sak jag har extra svårt att förstå är att göra det i sitt gemensamma hem.

Pussa din fru godnatt i samma säng du satte på mig för 24h sedan. Se henne vid olika platser där vi har haft sex. Kanske berätta halvsanningar om vad vi gjort fast jag inte var ”jag”. Det GÅR inte att föreställa mig detta, jag har svårt att ljuga för min mamma om vilka jag träffar trots att det inte skadar henne på något sätt. Hur kan man? Och det frågar jag inte med en ond underton utan undrar helt oskyldigt.

Sedan dess har lögnerna bara fortsatt. Han bröt kontakten – sa han. Han skulle vara försiktig med vad vilka spår han lämnade efter sig – blev flera gånger påkommen. Han skulle inte berätta att vi setts hemma hos dem – det kom fram. Jag skulle få vara anonym – hon vet mitt namn och adress och hela skiten. Han slutade aldrig höra av sig under hela den här tiden. Hon borde ha räknat ut hur vi träffades vid det här laget och det måste väl ändå vara sista droppen?

Jag hoppas uppriktigt att hon fått veta hela sanningen och kan gå vidare.

LÄRDOMAR AV DETTA, mina damer och herrar!

Dejta inte gifta män (det här var första och sista gången, jag lovar. Ska hålla mig till att knulla dem mot betalning, enbart).
När du blir påkommen, berätta HELA sanningen för den kommer ut förr eller senare ändå.
Ska du vara otrogen, ta bort sms, samtalsloggar, använd supermega-diskret mail and keep your story straight.

Visst fanns det många stunder, speciellt i vintras, då jag önskade att vi kunde bli mer. Å andra sidan har jag en princip: ”once a cheater, always a cheater”. Det var förvirrande, visst, men tiden vi hade var otroligt fin och varenda sekund med honom var fantastiskt rolig. Vi var väl partners in crime kan man säga.

Jag ångrar inte det som hände men resultatet för hans fru var katastrofalt och det är jag jävligt ledsen för.
Den här mannen kommer saknas men inte röran runt honom. Tur att jag är van vid berg-och-dalbanor.

Jag är singel (tack gode gud) och ska förbereda en utflykt med min dejt som även han är singel (tack gode gud). För en gångs skull är jag den normala i jämförelse…