Dilemmat när man bara vill skrika ”DU ÄR DUM I HUVUDET!”

Uppdatering: nu när det blivit rätt tydligt att frågeställaren inte är särskilt mottaglig länkar jag här till tråden: https://www.flashback.org/t346327p62
Inlägg #740. Se mina tre svar på samma och efterföljande sida.

Det händer att jag hör från tjejer som vill sälja sex; via bloggen, Twitter eller som i detta fall Flashback. Hon frågade visserligen inte mig personligen men när jag såg att någon annan svarat henne, troligtvis ironiskt, och hon tog hans ”råd” på allvar fick jag lite panik.

Alltså, panik på riktigt. Tusen framtidsvisioner susade genom mitt huvud, som det brukar göra när tjejer som med 100% säkerhet borde hålla sig jäääävligt långt borta från denna värld ändå vill in i den. I det tillståndet vet jag inte vilken approach jag ska ta, men jag kände att jag måste skriva något FORT. Hade hon gjort som det troligtvis ironiska svaret menade hade det redan nu kunnat gått riktigt åt helvete för henne. Så hur säger man på ett snällt sätt till någon att den är typ 13 år gammal eller helt jävla dum i huvudet?

Jag vill reda ut några saker först, framförallt för de som tycker att jag överreagerar:

1, de som ber om hjälp och råd kan vara troll. Jag vet förstås inte vem som sitter bakom en mailadress eller användarnamn. Men OM avsändaren menar allvar kan jag inte riskera att avfärda den.

2, som sagt: jag vet inte vem som frågar. Allt jag kan basera mina råd på är vad personen skriver och det är vad jag har att utgå ifrån. Personen kan i ”verkligheten” vara smartare eller dummare än den framstår, mer kan ligga bakom än vad som berättas, jag har INGEN aning. Jag vill inte heller be om en rejäl utläggning för då kommer mina svar behöva ta flera timmar. Då riskerar jag också att överanalysera, så om jag ba ”good story bro!” och drar en massa egna slutsatser som VERKAR välgrundade så är jag absolut inte kvalificerad att säga till folk i detalj vad de ska göra.

3, jag är fullt medveten om att vissa av mina skriverier kan få sexsäljandet att verka tjusigt som fan (vilket alla med förnuft fattar inte är mitt syfte) och därför kan jag ibland låta lite hårdare än jag menar att vara. Jag vill heller inte att andra runtomkring ska tycka att jag glorifierar det, utan att man är medveten om att jag försöker vara nyanserad och att mina berättelser bara representerar mina egna upplevelser. Det gör inte min historia mindre värd att berätta (tycker jag då, som är högst opartisk), men någon som är väldigt ung eller lite labil (ursäkta ordvalet…) kanske inte ser nyanserna och då känner jag att en balans behövs.

När jag verkligen vill ta tag i en person och låsa in dem i min garderob, på ett totalt non-creepy sätt, tills de kommer till insikt tittar jag på några olika saker:

  • Grammatik.
    Kanske är jag löjlig men om man skriver som en åttaåring ringer alla varningsklockor.
  • Val av uttryck.
    Ordet hora är extremt laddat för de flesta. Jag kan använda det om mig själv, mest för att jag ibland återanvänder ”sexarbetare” för mycket och skrivarnazin i mig skriker, men om man inte förlikat sig med uttrycket bär det fortfarande en enormt negativ kraft. Så, om en icke-sexarbetare vill bli ”hora” tolkar jag det lite som att personen ser ned på jobbet och/eller sig själv. Att man kanske inte anser sig ”värd mer än en hora”.
  • Hur mycket man verkar veta om sexarbete.
    Har man uppenbarligen inte sökt egen information alls eller ens vet något grundläggande tyder det på att man kanske inte är helt mogen. Kontaktar man mig direkt har man hittat mig någonstans, och överallt där jag finns finns en uppsjö information. Ställer man frågan på Flashback har man helt missat tusentals trådar om ämnet. Ignorans, arrogans, lite bakom flötet, jag vet inte, men jag tycker inte det bådar gott.
  • Självbild.
    Godtyckligt, men jag läser in mycket i hur man framställer sin egen bild av sig själv.
  • Bild av sexarbete.
    Verkar man anse det äckligt, förnedrande och fel så blir jag orolig om man då anser sig lämplig. Varför vilja göra något hemskt mot sig själv?
  • Riskmedvetenhet (eller ja, bristen på det).

Den som då ställde frågorna som fick mig att nästan kasta mig över tangentbordet för att skriva detta lyckades pricka i samtliga punkter. Jag fann ingen ”saving grace”. Och svarade på ett sätt som tar emot: hårt och i viss mån taskigt. Jag visste verkligen inte hur jag skulle kunna motivera varför jag under INGA OMSTÄNDIGHETER vill se henne ge sig in i detta utan att på ett lite ”finare” sätt säga att hon inte har alla hästar i stallet.

Då jag inte vill klippa in det här så tar jag bara upp ett par saker:

Hon undrade var man hittade en hallick, bland annat. Ett (förhoppningsvis) ironiskt svar rådde henne att lägga upp en profil på Bodycontact eller Darkside för att hitta någon som kan lära upp henne. Hennes svar på detta var inte ”HAHA jättekul not” utan hon ställde faktiskt följdfrågor som att hon tog ”råden” på allvar.

Jag kände 1, FACEPALM och 2, shit, jag MÅSTE svara på detta nu.

Och det gjorde jag. Det lät inte snällt och var knappast mina bästa inlägg men det var det enda jag förmådde.

Vad fan vill jag ha sagt? Jo, att detta är ett av många bevis på hur komplicerad den här världen är. Hur viktigt det är att förstå och ta till sig att det finns enorma skillnader i precis alla aspekter. Skäl, personligheter, historier, möten, kunder, självbilder, måenden.

Sedan hoppas jag förstås att oavsett hur denna tjej väljer att göra, att hon mår bra och inte råkar illa ut. Att jag aldrig menar att såra någon för bakom all min kontakt med andra människor finns välvilja. Om inte annat, att hon läser på en massa och håller sig så trygg hon kan.

Med det sagt måste jag göra något annat än bli upprörd on the internetz idag så heppåre.

PS: jag uppdaterade för första gången på evigheter en av delarna i Säljarguiden. Läs gärna (första stycket om risker för våld är helt nytt) och feedback är välkommet.

Skampatrullen – ultimat en fråga om anständighet och fria val

Man kan tycka och känna lite blandat kring det som patrullen säger sig kämpa för: att kvinnor ska hitta en man, skaffa familj och hålla sig konservativa. Man ska inte lägga upp lättklädda bilder eller annat som anses inte passa den ideala konservativa kvinnan.

Läser man lite noggrannare, eller ser vad vissa individer skriver, är det dock tydligt att man inte enbart söker att sprida dessa budskap, utan man ska göra det genom att helt enkelt vara taskiga. Istället för att skapa opinion och visa att dess anhängare är intellektuellt och moralistiskt mogna så samlas man kring hashtaggen genom att inbitet jaga ”bevis” på det ”sönderfallande samhället” ackompanjerat av elaka kommentarer.

Som opinionsbildare själv, med min blogg, Twitter och närvaro på forum som plattform, kan jag tycka att deras förfarande är märkligt. Jag vill, om än anonymt, bygga en viss känsla av respekt och tillit då jag anser att den grunden är vida mer stabil för att folk ska lyssna på riktigt, än en sensationslysten explosion grundad i elakhet och personliga påhopp. Nu har de förstås lyckats få mer spridning på ett par veckor än vad jag lyckats skrapa ihop totalt under flera år, men frågan är om det i slutändan är den typ av uppmärksamhet som är långsiktig för en rörelse?

Även om man håller med dem i sak, om sedlighet osv, så är det nog ändå få som öppet väljer att ansluta sig då retoriken är stenhård och hänsynslös. Det är inget de flesta svenskar vill eller orkar stå bakom, eller ens ta till sig. För att bygga denna tes har jag funderat på människor i min närhet. Det finns nog några där som kan tycka att sexualiseringen i samhället har gått lite för långt, och det kan till och med jag själv tänka när något specifikt dyker upp. Flera känner nog att de vill påminna om att internet aldrig glömmer och att man ska vara försiktig med vad man lägger upp för alla att se, oavsett anledning till försiktigheten. Men jag kan inte föreställa mig att en enda av dessa skulle ens överväga att haka på skampatrullens metoder eller uttryckssätt. Inte en enda.

I grund och botten handlar det om människors rätt att välja själva, och den grundläggande respekt som jag och de allra flesta är uppfostrade att visa andra. Jag kommer aldrig någonsin kunna förstå hur lätt det verkar vara för vissa att vara elaka mot varandra. Mår man bättre, eller mår man ens bra från början? Inser man att det är riktiga människor man i grupp ger sig på? Och helt ärligt, hur orkar man hålla på så här, ofta flera timmar om dagen som det verkar, att leta efter och sedan dissikera någons livsval? I denna process, har man vid tillfälle stannat upp och tänkt ”är det här vad jag vill göra mot en annan människa?”

Med anständighet i rubriken menar jag inte den som hashtaggen förespråkar, utan det anständiga att vara en sansad och snäll medmänniska. Inte flippa ur över saker man inte har ett dugg med att göra i en slags villfarelse att man hjälper de man ger sig på.

Ja, de har lyckats bättre än jag på att sprida sina budskap. Jag kan dock stå rak i ryggen med att inte använda fula knep eller personpåhopp när jag försöker skapa opinion kring sexarbetares rättigheter.

En annan sak som är tydlig, och säkert vanlig när sådana här ”rörelser” poppar upp (jag vet ärligt talat inte vad jag ska kalla dem) är att några småkonton nu hittat sitt kall. Ungefär som att de tänkt ”NU har jag hittat en slags grupp där jag kan göra nytta, genom att scanna Twitter efter konton och poster som minsann borde skämmas!”

Två sådana har hittat till mig nyligen och det de hakade upp sig på var ett över två månader gammalt inlägg om mitt lotteri. Jag kan tycka det lite förvånansvärt att just lotteriet var triggern när mitt konto innehåller så mycket värre, men ok. Sexlotterier får jag väl erkänna är ganska dekadent. Jag kommer inte länka eller uppmärksamma dessa och här är varför:

Jag vill inte ge dem uppmärksamheten.

Jag vill inte att det ska bli någon diskussion där mina fina följare sedermera kallas taskiga saker, eller att riskera se mina följare använda liknande epitet. Undvika en shitshow helt enkelt.

Och jag minns när jag, som jag kallade det vid tillfället, spenderade någon timme på ”the dark side of Twitter” för ett par månader sedan. Alltså trådar som försvarade sexköpslagen med alla de klassiska argumenten och jag höll på att få psykbryt när vad jag än skrev duckades mina argument, eller fultolkades. Mådde faktiskt inte så bra och insåg att jag inte hör hemma på den arenan.

Jag tror inte det blir någon grej av dessa uppmärksammanden heller. Vi sexarbetare är ändå lite för enkla mål och det är inget man kan säga till oss som vi inte hört förut. De kan tycka att vi är osedliga, omoraliska, äckliga. Tro mig, vi har redan hört det.

Om man vill nå ut med en ideologi och få med sig människor på tåget är det bra att tänka lite långsiktigt och utanför sin minimala och extrema bubbla på Twitter. Retorik och trevligt bemötande tenderar att generera mer respekt hos de flesta och här har man fatalt misslyckats i sin tro att det nya WOKE är att vara taskiga mot folk på nätet.

Oavsett vad man tycker borde man alltid ställa sig frågan som en av mina favoriter på Twitter @FLICKALILLA ställer: ”behöver jag verkligen vara en jävla fitta idag?”

Projekt: vad i hela helvete tycker egentligen partierna

Ta mig tusan om jag inte ska kalla det Omfattande Sexualpolitisk Forskning™ som komplement till min Omfattande Sexuell Forskning™ *genius*.

19:e november 2019 skickade jag frågor om sexköpslagen och sexarbete till flera olika partier.

De som fick mail var:
Socialdemokraterna
Moderaterna
Sverigedemokraterna
Centerpartiet
Vänsterpartiet
Kristdemokraterna
Liberalerna
Miljöpartiet
Feministiskt Initiativ (FI)
Alternativ för Sverige (AfS)
Medborgerlig Samling (MED)
Piratpartiet (PP)
Klassiskt Liberala Partiet (KLP)

Frågorna som  ställdes kategoriserade jag såhär:

Den nuvarande lagstiftningen. Om partiet anser att den ska bibehållas samt om man vill göra några ändringar.

Den föreslagna lagstiftningen om att svenskar som köper sex utomlands ska kunna lagföras i Sverige. 2017 la regeringen detta förslag. Lagrådet sa ”WTF MATE??” men många har trots det uttryckt sitt stöd. Exakt vilka som gjorde det är dock lite oklart så jag hoppas partierna vill klargöra sin ståndpunkt i och med denna frågeställning. För mig handlar det också om att få en insikt i hur långt politiker är beredda att gå för ”moralen” när man närmar sig tveksamma områden som dubbel straffbarhet. Det är för mig en ganska tydlig fingervisning om ett partis integritet och verklighetsförankring och har tidigare liknat detta förslag med Gymnasieamnestin (och ni kan ju gissa vad jag tycker om den).

Huruvida partiet anser att sexarbete kan vara frivilligt. Ett vanligt resonemang bland människor, inte bara politiker, är att ingen kan välja sexarbete. Även om man inte blir regelrätt tvingad av Sergei och Dragan att ta emot gubbkuk utan glidmedel i röven så anses det finnas andra ”tvingande faktorer”. Man har svårt att se att valet ändå kan vara reellt, och att man kan förlika sig med det, likväl som ett fåtal har det som en lönsam hobby. De flesta drivs förstås av ekonomi och behöver pengarna för att försörja sig, som med andra arbeten, men sexarbete kan omöjligtvis vara ett val, enligt en del.
Min avsikt med frågan är att få reda på partiets grundläggande ståndpunkt: om vi inte anses kunna göra dessa val, vad har vi för trovärdighet i vår kamp för rättigheter? Om vi inte KAN välja något annat så är vi ju per automatik offer och därmed är aktivistiska röster lika högt värderade som självmordsbenägna som bedyrar att de mår bra. Dålig och osmaklig liknelse möjligtvis, men jag försöker måla en bild.
Jag tror inte att man kan ens börja hoppas se sexköpslagen sönderfalla utan detta erkännande. Så om ni tycker att frågan osar lite ”Lisa skriver i affekt igen” eller att den är luddig så ville jag förklara varför jag anser den vara så betydelsefull för sexköpslagens vara eller icke varande.

Jag undrar också över det, som jag anser, är en riktig tankevurpa bland sexköpslagens ivriga supportrar: om den är tänkt att motverka trafficking; hur är det då berättigad när vi redan har en lag mot just människohandel?

Många tycker, som tidigare nämnt, att sexarbetare alltid är offer och en del vill införa brottsofferstatus för oss. Det drev frågan huruvida man då ämnar hjälpa alla sexarbetare, samt, vilket jag ser som viktigt, de som faktiskt inte mår bra av det och vill sluta. Därav en fråga om partiets idéer om såkallade exitprogram.

Nästa steg är att sammanställa alla svar i ett handy dandy excelark så att det blir lätt för alla som inte orkar läsa långa och ofta invecklade svar att helt enkelt blint lita på hur jag översätter politiska till enkla, korta jakanden eller nekanden. De fullständiga svaren kommer förstås också publiceras.

Förutom det som är relativt konkret, som ovan frågor, så har jag inkluderat några egna påståenden. Dessa avslöjar min ”agenda” och i dessa ber jag partierna ta ställning till påståendena, mest för att det är frågor jag otaliga gånger ställt till enskilda politiker på framförallt Twitter, men som aldrig, någonsin, i skärselden, besvarats. När de ändå håller, typ tänker jag och håller tummarna.

Jag vet inte hur lång svarstiden brukar vara men hittills har endast V svarat så ni får ha lite tålamod (skänk mig lite också för jag kan INTE VÄNTA!) Om ni missat att jag i ett slags emotionellt nödläge fuskade och la upp ett av svaren från V så hittar ni det här.

GET PSYCHED!

 

Mitt nya projekt: partiernas ställning till sexköpslagen – första svaret

Tanken var att samla alla svar innan jag publicerade något men kände mig manad att dela det första jag tog emot.

Först vill jag ge cred till Vänsterpartiet: de svarade utförligt inom några timmar. Det är ändå bra jobbat vill jag påstå.

Det tragiska är innehållet i deras svar. Jag kommer inte avslöja allt ännu då det kommer i ett längre inlägg där alla partier får komma till tals men detta är så häpnadsväckande att jag inte kan låta bli:

3: Sexköpslagen försvaras oftast med att sexarbete inte är något som kan väljas frivilligt. Anser ni detta påstående vara korrekt?

3,1: Om ”ja”, vad baserar ni ert beslut på (bifoga gärna forskning, rapporter eller utredningar)? 

Svar: Enligt Vänsterpartiet är frågan om den person som säljer sex frivilligt eller inte den centrala. Vi anser att sexhandeln en del av mäns sexualiserade våld mot kvinnor. Sexhandeln är en bred samhällsfråga som påverkar relationerna mellan alla män och kvinnor, inte bara de som är prostituerade eller som köper sex. Självklart kommer det alltid finnas personer som upplever att de säljer sex av fri vilja. Vi anser dock att debatten om frivilligt sexarbete blir lite märklig eftersom konsekvensen av att erkänna sexarbete som vilket annat arbete som helst skulle bli att det skulle vara helt lagligt att sexuellt trakassera människor på sina arbeten. Det går dåligt ihop med bland annat arbetsmiljölagar osv. Då vi träffat representanter från organisationer som stöttar kvinnor som lämnat och försöker lämna sexbranschen framkommer ofta att kvinnor traumatiserats och mår mycket dåligt av det som de gått igenom. Flera personer har uttryckt att de ansåg sig agera av fri vilja när de var inne i branschen men sedan efter att de kunnat lämna börjat ifrågasätta detta.

Ni får bilda er er egna uppfattning. Men, en varning: bara för att det finns sexarbetare i världen så måste ni inte utsätta era kollegor för sexuella trakasserier. Bara en fyi.

Recap av sexlotterierna och träffar med vinnarna

Nu när två framgångsrika rundor av lotteriet är avklarade och vinster ”utdelade” vill jag för transparensens skull berätta lite mer.

I första rundan såldes fler lotter, trots att det var mindre tid. Gissar att det var nyhetens behag. Inför den andra svängen anade jag att detta skulle ske så testade att ha olika prisnivåer. Ni kan läsa om dem här. I första hade jag ett ”fast pris” som var en dejt på fyra timmar. Vinsten i runda två blev två timmar.

Vinnare numero uno träffade mig över en mycket trevlig middag. Ni vet när man försöker hitta vad man kan tänkas ha gemensamt och hur roligt det blir när man hittar det. Jag brukar inte ha några större problem att finna åtminstone en sak där vi till slut är mest ”MEN GUD JAG VET EXAKT VAD DU MENAR!” Det är en bra egenskap, att vara en nyfiken person med lite livserfarenhet och breda intressen i detta yrke må jag lova.

Han fick också en blygsam Twitter-recension:

Nästa vinnare la direkt till två timmar till sin vinst då han ville ha mig med ut på en shoppingrunda. Någonstans hade han hört att jag har ganska bestämda åsikter om mäns mode (var han hört det har jag ingen aning om men kusligt nog stämmer det). Därefter tog han med mig till en vinbar jag tidigare inte ens hört talas om och introducerade mig för ett par sorter som även de var helt nya för mig. Top fucking notch.

Sidnot: jag kommer inte berätta vilka restauranger, barer eller hotell vi besökte då det knappast behöver vara offentligt. Med det sagt tipsar jag gärna via mail om någon behöver idéer. 

Ingen har sagt det, men några kanske tänkt det: i båda omgångarna gick jag plus på vad vinstens värde egentligen var. Det stämmer, men egentligen har det nog inte varit min mest vinstdrivande idé. Adminjobbet är rätt duktigt tidskrävande. Trots det har det varit väldigt roligt; speciellt att kontakta vinnarna. Att på ett fint sätt säga ”CONGRATS mister, you’ve won access to my pussy and brain!” är ändå rätt kul.

En sak som förvånade mig var hur lite folk ändå krånglade. Jag förväntade mig en uppsjö av genompuckade frågor och allmänt gnäll men med endast ett par undantag slapp jag sådant. Jag är tacksam att jag la tid och energi på att författa reglerna tydligt och genomgående för att cover my ass. Nu har det ju inte hänt, men en mardröm vore ifall vinnaren inte klarat min (i och för sig ganska enkla) säkerhetsprocess och jag var tvungen att säga ”sorry, NEXT”. Peppar peppar osv.

Jag planerar att köra ett lotteri till innan jul men är smått orolig att folk tröttnat och jag inte lyckas skrapa ihop lotter nog som gör att det känns lika roligt som tidigare. Därför får ni gärna höra av er om ni är intresserade så jag vet om efterfrågan finns.

Jag tar också mer än gärna emot tips och förslag på vinster, vinststrukturer eller rent av bara roliga, tokiga idéer.

Antingen i kommentarerna nedan, via email (hej@lisaslappar.com eller lavina.sonn@gmail.com) eller genom något av alla kontaktformulär jag har både här och på min eskortwebb.

Återigen tack till alla som varit med hittills!

State of the L (och när jag fick en dålig recension) – 23:e oktober 2019

Om det är oklart vad ”State of the L” är så är det när jag klämmer in en massa skräp som jag annars inte kan få ihop till ett vettigt blogginlägg med röd tråd och tema. Det handlar alltså om hur jag känner, så ni som är känsliga för girly ”omg but I loooove him” samt ”jag har problem som alla andra men mina MÅSTE vara värre buhu” kan sluta läsa här.

Det hände något roligt för någon vecka sedan och GH har velat prata med mig om det, varpå jag av okänd anledning vägrat. Han har fått ett ”thank you” med rolig meme om brittiska stereotyper på WhatsApp och inget mer. Obesvarade samtal och foton jag inte ens orkar titta på. Det känns så drygt när vi precis bokat TVÅ resor innan årsskiftet och här ghostar jag honom in absurdum och har inte ens dåligt samvete. Hans syfte i dagsläget är i princip att agera material för kukfantasier. VAD HAR HÄNT? Jag var ju jättekär och nu känner jag mest något slags förakt. Om det är mot honom eller mig själv är högst oklart.

Läs mer »

A hooker’s toolkit

Så vad bör man ha med sig när man ska ut på äventyr? Jag har nuddat ämnet i avsnittet ”En träff i praktiken” i Säljarguiden men shall we get personal?

toolkit.jpg

Kondomer är förstås en no brainer. Jag har glömt dem några gånger och har fått springa in på apotek lite sådär halvdesperat. Är det sent så är apoteket på Klarabergsgatan öppet dygnet runt; fyi.

Sedan kan en dejt leda till allt mellan två och fyra duschar på en dag och det tycker huden är ”sådär”. Därför är en bra lotion svinbra att ha med sig (Clarins och Biotherm är mina favoriter). Deo, parfym och tandborste är inte heller dumt att ha i väskan, speciellt om kvällen förvandlas till natt.

Leksaker. Jag brukar känna av läget lite; en del ser dem som konkurrenter men de allra flesta tycker det är roligt. En snygg och liten vibrator (som Uncle Mort, den lila kompisen) hotar få kukegon och kan med fördel användas under ligget. Har man tur och tålamod kan jag komma med honom… eller eeeh jag menar kunden, och det är en sällsynt raritet.

Något sexigt. Detta beror på kund men den där ”klänningen” väger cirka fyra gram och går att vika ihop till storleken av ett frimärke så knappast ovärt att släpa på.

Extra trosor. En del snubbar har fattat att det är jävligt sexigt att börja cunnilingus med trosorna på plats och då, framförallt, blir det lite obekvämt att dra på sig samma par när man tar tåget hem.

Det är väl det viktigaste. Annat att kånka runt på, som jag i och för sig alltid har i väskan, inkluderar: powerbank, knockout-spray, smink och diverse mordvapen (typ charm).