Vad vill egentligen grupperna som är emot sexköp?

I utbildande syfte har jag de senaste dagarna läst på om de organisationer och nätverk som ofta talar av egen erfarenhet av sexsäljande, och speciellt de två jag är mest bekant med sedan tidigare: IDH (intedinhora) samt Talita.

Det som nog de flesta hyfsat insatta förstår är att de talar för att sexköpslagen ska bestå, och att den även ska skärpas, med bland annat borttagande av böter ur straffskalan för sexköp och att sexköp som sker utomlands ska kunna bestraffas i Sverige.

Jag förstår också att om man råkat illa ut när man sålt sex, speciellt så kontinuerligt som många i berättelserna från dessa organisationer gör, så ser man sexköparna som förövare och man vill att dessa ska straffas. Blir man utsatt för våld eller hot i någon form så är detta alldeles självklart. I ett tidigare inlägg beskrev jag min syn på varför vissa hamnar i dessa situationer, medan andra snarare gör allt (för att vi har förmågan) att undvika dem.

Jag vill göra det tydligt att jag inte beskyller utsatta människor för deras situation, och ser mönster i varför de agerar på det sätt de gör. Min kritik i ovan länkade inlägg, och här, handlar om vad deras arbete gör mot andra. Men framförallt: mot de själva.

Att anse att våldet de får utstå är på grund av sexköpet i första hand, och inte att de utsätts för misshandel, våldtäkt, olaga hot eller människohandel. Det verkar i narrativet vara sekundärt, om ni förstår hur jag menar.

Männen som gör dessa saker ska åtalas för just misshandel, våldtäkt, olaga hot och människohandel, inte ett nesligt sexköp.

I en perfekt värld vore alla familjer välfungerande och antingen slutade behandla sina barn illa eller fångade upp dåligt mående hos barnen, oavsett anledning. Vi hade också haft bättre psykiatrisk vård och andra hjälpinstanser. Tyvärr faller många genom stolarna, det kan ingen förneka, så då resonerar jag: tänk om antisexköpsgrupper, istället för att attackera just konceptet ”sexuella tjänster i utbyte mot ersättning”, la sin energi och kunskap på att lobba för bättre psykiatri, mer stöd till svaga, och liknande initiativ.

När jag skrivit om organisationer som brinner för en sak tidigare så har jag alltid stått fast vid att man inte borde göra sitt område för brett. Det blir för svårt för oinsatta människor att ta till sig om man ska kämpa för flera saker samtidigt. Och vissa kanske tycker en sakfråga är bra, och en annan sämre, och då väljer att inte stötta dem alls.

Nu säger jag inte att IDH, exempelvis, misslyckats med det de huvudsakligen vill göra; nämligen koppla sexköp till våld. Det är inte så svårt när man i prime time tv kan berätta om de våldsamma sexköparna för en publik som inte har någon annan syn på det. Däremot misslyckas man med det som jag personligen är övertygad skulle hjälpa utsatta mest: att bekämpa grundproblemen.

Jag vill heller inte spela dum för att gynna ”min sida”. Tex Talita HAR säkert hjälpt utsatta människor, även om jag ställer mig tveksam till deras motiv och att deras aktivism i ämnet är onyanserad och farlig. Medlemmar i IDH KÄNNER sig säkert stärkta i gruppen, men jag är ändå kritisk till hur det långsiktigt är hälsosamt och, även här, är deras metoder i debatten skadliga.

IDH har en oifrågasatt MO där psykisk ohälsa i grupp manifesteras med alla konsekvenser det har, och Talita drivs av radikalt kristna värderingar. Ganska olika på ytan alltså, men har gemensamt att man vill skärpa straffen för sexköp (och lite annat i samma stuk).

Så jag undrar vad man EGENTLIGEN vill? Är det att skrämma bort sexköpare, kosta vad det kosta vill? Eller inser man, speciellt i IDH, att man kanske dragit det narrativet lite väl långt när man online kan hitta inlägg om hur deras medlemmar massanmält andra medlemmar (alltså för att tysta dem) för någon inte varit ”tillräckligt utsatt”? Vågar någon säga att ”hörrni, vi kanske skulle pusha mer gällande stöd och hjälp istället?” och finns det tänket ens?

Det här ”vi mot dem” känns tråkigt och onödigt. Vad de anser är deras problem på grund av sexköp (vilket jag alltså anser är en ohederlig och skadlig förenkling) är fortfarande i gemene mans ögon värre än de problem vi möter i och med sexköpslagen, och den syn på sexarbete som de och många, många andra driver. Jag tror alltså att det i grund och botten är så att deras problem är något vi är lika emot som dem, men vi har olika tankar om hur vi gör det bättre. Dessvärre har de precis noll omtanke om oss (kan förstå att om man mår dåligt och är övertygad om problembilden så har man inte mycket sympati övers för andra, det verkar rätt vanligt).

Jag tror ingen, speciellt inte jag, kan övertyga dem om något annat. Därför hoppas jag innerligt på steg 1 i min plan till avkrim kan göra att känslor inte längre får styra, men att de självklart fortsättningsvis ska lyssnas på och has i åtanke.